Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1846, sida 2

—— — — ev —— LL ———— — — — — — —— ——— — — ——— —— — 2 skulle medgilva att denna formaga kunde vara stadd på villovägar. Förodwjuhad shulle ban blott hunna känna sig i händelse att han hade afhallit sig frön denna föorhlaring af fruktan att blilva beshyllad för inkonsequens. Den enda fraga, man bunde framställa, var om man menade atligt vid sådana modifikationer af åsigter. De, som påstå, alt alla hinder lör den fria insorseln af lissmedel maste undavrödjas, balva på sin sida den stora fördelen, att det ligger i sakens natur att deras äsigter antagas för rätta så länge ej motsatsen blilvit bevisad , så mycket mera, som redan från alla hall medgilvils, all höga skyddstullar till uteslutande förman sor en enskiid samhällsklass äro sarliga. En del af höga spanmälslullars försvarare hade sedan ock sökt att föra detta försvar från en hogre politisk ståndpunkt, men vid sabernas nuvarande läge hade det blilvit hans pligt alt utan afseende derpå blott utforska huruvida osverhufvud förnust och rättvisa voro i stånd att försvara spanmalslagarnes bibehållande, eller icke. Frågan hade då framställt sig sålunda, a ena sidan, om detta beskydd var nyttigt elier skadligt för den inhemska industriens alla grenar och sådesodlingen såsom en utaf desamma och om detta tullskydd var för ett så svart, med pålagor och skulder betungadt land som England nödvändigt, eller icke, för upprållhallandet al täslan med utlandet; å andra sidan, om den stora massans af folket intressen icke sattes i fara, så till vida nemligen att det högre eller lägre priset på lilsmedel kunde inverka på arbetslonens storlek. För det tredje hunde slutligen påstås, alt jordegarBe i anseende till de särskilte bördor, af hvilha de betungades, voro berättigade till ett särskildt skydd; men det var mera en rättsfraga, än en politisk fråga, och kunde lösas genom garanterandet af ett skadestånd. Ilvad nu hans äsigter olver dessa frågor beträffade, så hade de blifvit betydligt modisicerade genom resultatet af de på de sednasle trenne åren vidtagna lullreduhlionerna. Detta resultat hade fullkomligt rättfurdigat det gradvis företagna upphåfvandet af skyddstullarne och utöfrat ett gynsamt inslytande på folkets sociala förhållanden. Älla lakttagelser, sow han gjort vid en jemförelse af resuliaterna af de begge hvarandra motsatta systemen, utföllo salunda, att argumenterna till sorman för skyddstullsystemet icke längre höllo streck. Ilan trodde ej, att medelbeloppet af arbetslonen under de tre sednaste aren, jemlorelsevis en Ösverflodets tid, var egnadt att rättfärdiga det påståendet, att arbetslonen haller sig läg vid laga psiser, och enligt bans tanka, var icke en lag arbetslön en nödvändig följd af laga priser a lilsmedel. När Lord John Russel i fjol foreslog sin motion omot shyddstull-systemet, hade han sagt, att det icke vore ändamalsenligt att lältsinnigt ölvergilva landets hittills följda handelspolitik, utan man mäste skrida mycket sorsigtigt ill verket; men nu var det omöjligt, iy nu hade man resultaten al de stora reduktionerna i tulltarifen för ögoven och kunde icke numera påstå att den inhemska industriens skyddande genom skyddstullar i och för sig var rätt. (Hogljudt bifall af opposiliotionen.) Argumentet, att Englands dryga skuldoch shatteborda var elt binder för täflans upprätthallande med andra stater, hade äfvenledes bevisat sig vara falskt, såsom syntes derutaf, att värdet al ulförseln stigit ganska betydligt just på de sedtaste aren: 1842 belöpte den sig till 47,000,000 c. 4843 till 52,000,000 e, och 1814 till 58,060,000 e, hvarvidlag dock handeln med China alls icke beräknats, Ett just så förmånlivt resultat hade statsinkomsterna visat, oaktadt de belydliga tullreduktionerna, och alt äfven landets sociala tillstand erfarit det fördelaktiga inflytandet al större materiel valmåga, syntes derutaf, att antalet af brott minskats 21 0, på de tre sista ären och genera-åklagarens embete, som så vidt sssseeäk Aff 2— fan SEN SA AR er I år Sy Arv rit — — w.e — A2—— ——— ——Z — —— R — —— —— ——— —