Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1846, sida 2

do nu helt familjert sina glänsande ryggar emot sin unga matmoders långa klädning. — Nå god dag, maitre Woerden — utropade Van Elburg, i det han skakade hans hand — Flyr ni också för Fransmännen? var mycket välkommen ! Maitre Van Elburg, det handlar ej härom — svarade Woerden — Ni vet alltför väl att jag ej sysselsätter mig med politiken ; jag bekymrar mig lika så litet om Fransmännen som prinsen af Oranien, och jag kommer nu för att föreslå er en god affär. — Tala, jag hör er. — Min gamle vän, jag har en lererans på fyra huudrade tusen stycken sill att göra om en månad; kan ni förbinda er att lemna mig dem om trenne veckor. — Fill hvad pris? — Tio floriner tusendet. — Tio floriner? ... må göra; jag losvar er det. — Nå väl! latom oss afsluta detta genast, och sedan till bords, ty jag dör af hunger. Under middagen skola vi bättre kunna tala om det andra ändamalet med min visit. Sägande dessa ord, kastade Waerden en -betydelsefull blick på den unga flickan, som blygsamt nedslog sina Ögon. Under maltiden talade verkligen maitre Woerden om sin sons giltermål, och brummade smått öfver den tillkommande sonhustruns hemgift; men Van Elburg ville ej tillägga en skilling mera än han hade lofvat. Maitre Woerden, som, i sjelfva verket, ej bekymrade sig härom, gjorde väl nagra svärigheter men slutade med att ingå på förslaget. Slutligen blef det unga parets bröllopsdag bestämd till atta dagar derefter. Följande dagen begäfvo sig Wilhelm och hans far på återvägen till Amsterdam. Knappt hade de lemnat Broek och stigit till häst, förr äv den unge mannen åfventyrade att göra sin far en fråga. (Ör ts. Ä