Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1846, sida 2

we — — 2 — —— ———— —— mABnm-0C . — alt uv UVIInUI 115911 UULCUUU ULYV:AAAg3ng3n3n3g3g3g3gngngkng3kngngng3333 ——— Tal, hållet vid emotltagandet af ordsörandeembelel i Götheborgs Kongl. Vetenskapsoch Vilterhiets-samhälle den 24 Jannari 1846, af PFrofessor O. Palmstedt. Mina Herrar ! För tredje gängen inom en tidrymd aftretton år vald att intaga denna hedersplats, bar jag ansett mig så mycket mer förbunden att ellerkomma Kongl. Vetenskapsoch VitterhetsSamhällets kallelse, som jag tyckt mig finna den härleda sig från en förmodan hos de för detta Velenskapsoch Vitterhets-samsunds bibeh ållande vid lif och verksamhet nitälskande bland llerrar Ledamöter, att genom ändringar och jemkningar i äldre förhållanden, hvaral alla Institutioner småningom komma i behof, äfven i skulle kunna bland oss ännu mer sörhoja det behagliga medvetandet, att efter vår sormåga hofva arbetat till vetenshapernas och vitlerhetens nytta, icke uteslutande för oss sjelfve — hvilket vore föga öfverensståmmande med vära åligganden som uti ett samfund samlade Vetenskapsmän, Litteratörer och innebalvare af praktiskt användbara kunskaper, utan tillika för det allmänna. Vi få icke för oss dölja, att tidens högt ultalade, oftast så villigt motsvarade sordringar på verksamhet inom Åkademier och lärda samfund, nu äro ganska olika dem, som för ell och annat tiotal af år tillbaka, allenast under langsamt sframskridande sökte göra sig gällande. — Den såkallade kammatlärdomen gäller icke mer såsom ansagligt mynt, hvarken i den lärda eller allmänna verlden. be tider äro längesedan förflutna, då vetandet bevarades såsom en skatt, hvars väl tillstutna förvaringsrum, icke utan mänga svirigbeter, af de bevahande uppläts till beskådande och åt endast få utkorade till begagnande. Man anser uu deremot denna skatt vara en värt slägtes gemensamma tillhörighet; och vetenskapsmannen glädes ju mer han kan forbreda sin vetenskaps upplysande och gagnande läror. — llärigenom hafva vetenshaperna antagit tränne skepnader, den vördnadsbjudande lardomens och den inbjudande medllelelsens. Det är oss alla bekant — mine Herrar! — att detta värt Vetenskapsoch Vitterhets-Samhälles tillvaro uppenbarar sig i det allmänna endast vid festliga ärsmöten, på hvilka detsamma, — i likhet med hvad i dag iuträllar — iklädt sin högtidsdrägt, först låter en der ill skicklig band med minnets skönaste blommor omge de till ett högre vetande öfverflyttade Ledamöternes grifter och sedan genom den afgående Ordförandens försorg, åt oss och oflentligheten ölverlemnar det Tal, bav författat i ett hans vetenskapliga eller vittra krets tillhörande ämne. Då, utom denna sestliga söreteelse, detta Samfund tillika, följande sina stadgars föreskrift, genom erbjudande af gyllene uppmuntringar, söker att sramkalla tilllredsställande svar på några visserligen med omsorg sammanfattade frågor, hvilka förstnämuda dock som oftast antingen icke utfalla tillfredsställande, eller da och då helt och hallet uteblifva, skulle det for mången synas, som hadee detsamma fullkomligen uppfyllt sina vetenskapliga och lilterära åligganden. — Att så icke kan förhålla sig, derom torde väl nu ej mer än en mening finnas. Redan år 48352 ansåag också Kongl. Vetenskapsoch Vitterbets-Samhället — eller hvad för ganska få ibland oss lärer vara obekant, — all på det nyss anförda sättet allena behandla vetenskapliga och litterära ämnen, vore oegentliet och icke ölverensstämmande med vetenskapernas och vitterhetens rörlighet. Det var denna öfvertygelse, som framkallade en ny Arbetsordning, atloljd af de arbetand Ledamoternes indelning i klasser, efter de ämnen, som utgöra hufvudföremålen, för deras vetenskapliga, litterära, eller allmänt gagnande forskvingar och arbeten. Denna arbetsordning, som i vissa delar synes hafva räkat i sorgåtenhet,