OIUIHBHTIISIIIVLL HAPVII(!9: (11—4 : de länder — enligt hvad oss alla är bekant, — redan länge utgjort ett ibland de utmärklare loremalen för de bildade samhällsblassernas nu mer än förr åt ett vidsträcktare vetande tistade uppmärksamhet ; men jag anser vara min pligt, att icke med tystnad gå förbi en så viglig omständighet. Dessa i det söregående antydda tecken af våra rbetens likformighet med andra samfunds al lika egenskap och omfattning, skola, då de srambiträda iverkligheten, — jag önskar och hoppas det — mer än hittills olvertyga vår omgilning, alt vi sjellve värdera de soremål för vära sorskniusar och snilleöfningar, som vi med alädje finna vara aktade af våra Medborgare och Medborgarinnor. — Man skulle, i annat fall, icke utan sorundran erfara, aft vi hör i landet nog välvilligt begagna, ibland med något för stor hänförelse åhora och hanhända icke utan skäl beprisa de i våra dagar med framgång krönta sorsok som göras att på ett väl beräknadt, talangfullt, ja sjelfva skåädeplatsen värdigt sätt, föredraga och deklamatoriskt förhöja en frummande litteraturs skönheter, under det vårt bojliga, välljudande, manliga språks mästerverk, utom Svenska Ahademiens skrank och skådespetshusen, sällan eller aldrig bevärdigas med en sådan uppmärksamhet. — Det tillhör ett WVitterhetssamhälle, Mina Herrar! att scka åstadkomma en ändring i detta, vär Svenskhet illa passande sörhallande, om äfven försöken i början skulle saknaruden fyndighet och lätthet i utlorande, som förvärfvas endast genom lang ufning bland nationer, der talet i första rummet, ömsom sysselI sättande en rörlig fantasi, ömsom deraf underI hållet, åstadkommer en lislig och ombytlig vexelverkan, mindre förenlig med vår nordiska beI tänksamhet och beständigbet. j Den vetenskapliga afdelningen af detta värt samsund bar, till följe al anmodan, ulgången sran en af oss högaktad, för vetenskaperna och sörberedandet af deras allmänna kännedom nitålskande ordförande, — i afseende på offentligt hållna allmänt fattliga föredrag, redan sokt a sin sida uppfylla ett angenämt aliggande; och I det han ej annat än för densamme vara hogst tihsredsstållande, att vi, för flere är sedan borjat här införa sådana offentliga föredrag, till hvilkas hällande Hans Majestät Konungen helt I nyligen behagat nådigst lata uppmana vetenskapsI män i Stockholm. Då de srejdade lärde IVaklberg och Selander komma att begynna dessa al Vetenskapernas högste Beskyddare i värt land ynuestlullt föranledda soredrag, som troligen komma att inrättas efter de ahörandes tillämplighetsasigter, så kan den lyckliga utgången af detia for hulvudstaden ännu nya vetenskapliga företag iche anses tvilvelahtig. Som Kongliga Vetenskaps-Åkademien, sedan början af är 1844, gilvit ollen:lighet at sina Ledamoters vid enskilda sammankomster hallna föredrag och andra vetenskapliga meddelanden, så är oss häruti ett ellersoljdvärdt föredome gifvet. vid osverblicken al det sköna tält, som salunda öppnar sig for Gotheborgsba Vetenskaps-och vitternetssamhållets tidsenliga verksamhet, bör wan kunna hoppas, att den tor alla menskliga vetanI dets högre löremal lisligt intagne Vetenskapsidkaren och Lätteratören, icke längre skall tillbakanalla sin benägennet att deltaga uti arbetet och skorden af den heder, som detigenom kan sorvårsvas, — utan att balva hyst denna, med min egen kånsla ofverensstämmande sorhoppning, skulle jag icke vagat äter emottaga det sortioenderika men Svåra uppdraget, att vara Kongl. Vetenskapsoch Vitterhets-samhållets Ordsorande; — ty nu mera är på denna plats, hvarken den theoreliserande lardes och veteuskapsidkarens lugna lorskning, eller skaklens och li leratorens på papper tecknade skona tankar tillräckliga! — Det fordras på samma sang frumdlmannens raska ihärdighet. sor all bereda väg åt nja företar och dermed söka att nårma oss vart stora mål: vetenskapernas och vitterhetens lyftning ur dimmorna. — Jag vagar saledes utbedja mig och paräåknar Edert hunskapslulla, snilltika och nitiska medarbete — Mina lletrar! — utom hvilket den hä