Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1846, sida 2

— bvarje uppträdande ny form af philosophi få gälla, och detta äfven ur det sbäl, att de nuvarande philosopherne allena äro i stånd att fåtta och förklara sina soregångares verk, icke empiristerne. viljen J alltså behålla Platon, så måsten J ock behålla philosophien; kunnen J iche fördraga henne, så förkasten älven honom! Bäda äro oskiljaktiga. Jag vill med denna förutskickade anmärkning icke anse mig hafva afujort något om saken sjelf; jag ville endast till en början antyda, att, da man i våra dagar saller en så afgörande förkastelsedom öfver philosopbien, detta, lindrigast sagdt, rätt ofta vittnar, iche blott om en ganska stor omognad och lättsärdighet i omdömet, utan äfven om en förvånande okupnighet i den sak, hbvyaröfyver man så dristigt bryter slafven. Att philosophernes sak icke kan, eller bör åtskiljas, är alltså det första vi hafva att ådagaligga. Sedan vilja vi se till, om denna sak verkligen är så farlig, som den föregifves. Hvilken är da denna för philosopherne gemensamma sak, för hvilken de, man for man, mäste stå eller falla? Svaret är ej brydsamt, ty vänner och ovänner äro på visst sått derom ense; det är det i högsta och djupaste mening sanna, hvilket philosophen söker. Philosophien är i ordets strängaste betydelse en sanningslära, först och främst derföre, att hon esterstrålvar sanningen endast för sanningens egen skull, och sedan äfven derföre, att bon icke åtnojer sig med den ena eller andra enskilda sanningen, utan vill äga sanningen såsom sådan hel och lullkommen. Hon soker alliså en absolut method, genom hvilken hela universum kan fattas i dess innetsta sanning, och emedan detta endast derigenom är mojliat, att hon höjer sig upp till Guds egen standpunkt och tänker sig tingen så, som de af Gud sjelf tänkas: alltsa blir ock bennes egentliga uppgift den, alt med tanken intränga i Guds väsende, att fatta bonom, sådan han i och for sig sjellär. Uvarhelst philosophien uppträdt, häruti kar bon alltid haft sitt hogsta mal, sitt innersta intresse. Fråge vi Platon, så påstår han, att den allena är en philosoph, som med tanken fattar det eviga och osorgangliga; den åter, som detta icke förmår, utan sasthänger vid de siunliga soreställningarnes mänghet, den är det icke. Ty det sinnliga, inskränkta, ändliga, är det, som oupphörligen förändrar sig och således lika mycket icke år, som är, eller blott är i förhållande till ell annat, blott är ett relativt; detta är icke nägot i och för sig existerande, icke något sanat i objektiv mening, om vi eck derom kunne hafva sanna föreställningar. Det sanat varande är deremot det lärgoch gestaltlösa, for sinnet. otillgängliga, för förnuftet allena sattbara, som iche uppstar eller gar under, icke växer eller astager, det eviga, med sig sjelft lika och oföränderliga, öfver allliug upphöjda och oberoende, genam delaktighet af lisilket allt annat bar sin sanning. Delta sanut varande såtter Platon utiideen, och veleuskapen härom är philosophien, hvilken han strängt atshiljer iran vetandet om det sinnliga, det skenbart varande. Ett sådant vetander (det philosophiska), säger han, oma ni med rätta kalla kunskap san om a,, det andra mening (do a) kunskapen går ut på det, som är; menandet är dess motsats; men så, att dess innehall icke är det rena intet — något blir nämligen menadt. Menandet är ett mellanting mellan veta och icke-veta, dess innehall är en blandning af vara och icke-vara. De sinnliga tingen, menandets loremal, halva blow del i det i skona, goda och rätta; men åro lika mycket ett fult, ondt, orätt. — Vidare säger Platon : ådei högsta söremalet för kunskap är ideen af det goda, den skapande urkällan fill allt rätt och skout, all vishet och sanning; blott den, som fattat detta högsta, förmar at fatta det lägre i dess sanning. ba nu Gud är det goda, så är ock han kunskapens egentliga soremal, eller, såsom Platon i motsats mot den sophistiska lära, hvilken gör menniskan till alltings måttstock, ultrycker sig: Gud är måttet. Men för att sat