det alllnannastle, emedan dessa tatllttaqda 1 d111 men det allmännaste är det från sinnena mest fjerran liggande, emedan sinnena varseblifva det enskilda: så är ock vetenskapen om dem den svåraste. Men principerna och orsaherne gifva vidare den noggrannaste vetenskapen, emedan en vetenskap är så mycket mnoggrannare, ju färre förutsättningar den gör, och åenom ju färre principer den kommer till stånd. Lära heter angilva orsaken till något, och så är vetenskapen om prinaperne till alli säkert äfven den lärorikaste. — scke för nyttans eller brukets skull hafva de förste pbilosopherat, utan för att undgå ovetenheten; alltså endast sör vetals skull. Detta visar sig ock af sakens yure gång. Ty först när man var särdig med de physiska behofven och hyad till lilvets beqvämlighet hörer, bar man borjat att söka en sadan kunskap. Vi soka den alltsa icke för ett annat bruks skull. Och såsom vi säga, att en fri menniska är den, som är för sin egen skull, icke för en annans; så är ock philosopbhien allena den fria bland vetenskaperne; emedan bon allena är för sin egen skull. bersore skall man ock med rätta icke balla henne för en enskilt menniskas egendom, ly I mångfaldigt är menniskornas natur beroende. Sä att, för att tala med Simonides, Gud allena besitter denna ära, men ovärdigt är det menniskan, att iche söka denna vetenskap efter idet matt, som är henne gilvet. Men om poö: terne hafva rätt, och afund är det gudomligas natur, sa skulle alla, som vilja med tanken högre upp, blilva olyckliga. Men det gudomliga kan icke vara alundsamt, och, ester ordI språket, ljuza poeterna mycket, sa att det icke är att antaga, det någon vetenskap är mer värd att elterstråsfva. Ty den gudomligaste är den mest elterstråfvansvärda. — — Så tala philosophernes fader. Den skatt al Sspekujaliv kunskap, hvilken de åt sönerne lemnat i ars, hafva desse icke blott bevarat, utan ock efier måttet af deras krafter forokat. väl iwaha, såsom redan mellan såderne, sa äfven I mellan sönerne, stridigheter uppstatt, rörande värdet och användningen af enskilta, till denna skatt hörande delar ; men då dessa stiidigI beter endast efter philosophisk rätt kunna afgoras, så gör man vål bast, om man at dem sjelfva öfverlemnar, att derom komma till förlikning. Då nu sönerne icke hafva vanslägtats från fäderne, så vida de i den absoluta sanniugens kunskap sätta sitt enda mal och inttesse; da alliså, såsom jag nu tror mig hafva visat, philosopbernes sak i denna punkt hvarken kan eller bor ätskiljas: hvarfore älskar och lossjunger man då de gamle, under det man hatar och nedsätter de nyare? — Alskar man väl Platon dersore, alt man menar sig wur hans skrifter kunna bemta nagon skatt af posiliva kunskaper? Omojligt! Man vet rätt väl, alt detta vore, som ordspråket lyder, all ga osver än efter vatten; enär för dylika kunskaper vida tihhaltigare och lil gångligare källor sinnas. Ålskar man honom måhända för det åsthhetiska nöje, hans skona språk erbjuder? Ah nej! ett skönt språk utan ett sannt innehall är nagot osmakligt, och är det endast fraga om nöje, så hunna Walter Scott, Göthe, Eugene Sue och många andra, hvilka man eller behag kan välja, lätteligen ersätta Platon, jal lemna ett vida rikhaltigare och mer omvexlande ämne. bet mäste alltså, såsom det anstar vänner af philosophien, vara just philosopbien och iutresset för sanningen, som ingisva besagde kärlek till Platon och hans skrifter. Men är det philosophien och Intresset för sanningen, som gora Platon så älskad, så är det mindre rättvist, att så helt och hallet egna denne man all kärlek, att andra, hvilka lika redligt arbetat i sanningens tjenst, ur samma skäl blifva helt och hallet uteslutne från denna kärlek. Fastmer bör väl. enligt Platons egen lära, öfverallt, hvarest intresset för sanning och pbilosophi framträder, äfven kärleken träda detta intresse till möte, annrh dof 838 mtoot 333 An