tikel om, huru representationssrågan syntes böra i konseljen behandlas. bet vill säga: Dagen bestrider vår trychsrihets-princip att få yttra oss öfver alla föremål för menshlig kunskap. Ilvarföre skulle ej enhvar i offentligt tryck få yitra, huru man tror, att Regeringen handlade klokast och rättast? Om man gör det i form af förslag till beslut (cKinstruktiono kan det ej kallas, ty det sorutsatte en öfvermyndighel), synes detta nästan vara mera lämpligt, bestämd och ändamålsenligt, än om det sker i form af ett slags myndiga råd. Hvad som emellertid i denna artikel förefaller oss något löjligt, ehuru dels Aftonbladets gode vän, Herr de Suzor, dels Wermlandstidningen, gisvit anledning ull sarhasmen, är Dagens utrop, aatt det år hög tid, att nationen icke får bibringas den misslankan, att hennes styrelse ej sar sökas på Stockholms slott, utan på Lilla Nygatan och qvarteren deromkringo. Detta påminner om den jargon, som gamla systemet brukade emot dem, som ville vid riksdagarne uträtta något för det allmänna och yrka reformer i förvaltningen, indragningar, m. m. Strax gjordes de till averklige konungar, regenter, rikssörestandares, o. S. V. 1 NE uim SR EE ER