2 K — ———— ———— Då han skildes vid patern sade han till honom. att han ville hafva något med sig till en åminnelse af hans kloster. Munkeu tillböd honom en dyrbar ädelsten, som bar kejsar Hadriani namn och bild, hvilken ädelsten han nägon tid tillförene hittat vid flodetranden. Den vidtfrejdade skalden afslog denna föräring. yttrande, att han icke hade särdeles smak för aniker och låt munken på ett fint sätt förstå, att han i dennes cell sett ett annat föremål, hvars åägande lörekom honom Öönskvärdare. Patern, hvars möblemang var enkelt och torftigt, som det anstar en discipel af den helige Franciskus, säg efter hvad det kunde vara för nagos, och då ej han fann annat, än en temligen vacker kristusbild af ebenholz, som hängde på väggen, vagade han erbjuda honom denne, dock utan att göra sig hopp att se sin present särdeles gunstigt emottagen. Men hurn stor blef icke hans förvaning, da han såg lord Byron kyssa korset med vördnad och lägga deti en dosa med de orden: Det var just det jag öuskade att bringa hem till min mor från Grekland. — Det gifvas de, som påstå, att Byron alls icke känt nagon positiv religion. Man ser utaf det föregående, att det äfven gifvas de, som gå så längt i den motsatta ytterligbeten, att de anse honom för att ha varit en hemlig katholik, eu anhäugare af en kyrka, hvars ande helt och hallet tages till fanga under trons lydno. Sanna förhallandet är väl, att Byron hörde till de djupa, mörka disharmoniska andar. som sällan eller aldrig I förstå sig sjelfva.