Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1846, sida 1

Alice eller Alengoms-spetserne.) (EFTER HUGGNIE FOAJ. — Ack, min dyra beskydderska. — sade Alice rörd, — vi få icke förlora ett enda ögonblick, er ädla gemäls lugn beror derpå. Marie stod upp, närmade sig kammardörren och sade: — Din vilja skall ske, sällsamma barn ! Det var på en timma, då Colbert, allena, sysselsatte sig med de omfattande planer, som gjorde Ludvig XIV:s sekel så stort. Ingen, med undantag af hans fru. skulle vagat att störa honom vid denna lid. Hon sjelt kände djerfheten af detta steg, men detta var ett sa niomordentligt fall, att tanken derpå ingaf henne mod. Nagot darrande lät hon Alice mårka, att hon var rädd för första inträdet hos ministern. — Gå bara på, — sade Alice muntert och sorglöst. — Men hvem är dn da, lilla flicka fran landsorten, som vägar att störa denne man, näst efter kungen, den mäkligaste i Frankrike? — fragade Marie Colbert helt förvanad. — Icke af mig sjelf kommer modet, min dame, utan af Gud. Marie rörde nu vil vredet på dörrlåset. — Hvem är der? — ropade ministern med rynkad panna. När han dock varseblef sin hustru, blef han mildare stämd, och gick emot henne; nu säg hax. att Alice. som hittills stätt bakom henne, trädde fram, neg för honom och höll emot honom en pappask. — Nadige herre, — sade hon, öppnade asken och utbredande ungefär en aln spetsar tramför honom, — vill ni vara sa god att undersöka dessa spetsar och säga mig. om fröken Lirieux venetianska granlät förtjenar företräde framför dessa? — De äro lika så vackra, hvilket under! — atro) Se N:o 14, 16.