Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1846, sida 1

BUNCO I NOTM, Frihed paa Jord Skal Åandens Idret viet vere! Professor F. Liebmann föreslog derefter en skal sör de ahademiska bröderne i Christiania, Upsala och Lund, hvilken han introducerade med den anmärkning, att naturforskaresammankomsterna bade ådagalagt möjligheten af en nordisk velenskaplighet; men hvars förverkligande dock vore beroende af att universiteterna samverkade och samlesde med bvarandra. Professor Sommer sogade till denna skäl den önskan, att studenter af den ena nationen måtte studera vid de andras nniversiteter, hvilket han ådagalade gick mycket väl an i de fleste vetenskaper. Derigenom skulle den andliga enigheten och sams bandet I utomordenlli-t hög grad befrämjas. Derefter följde en säng af P. R. (C. Ploug) så lydande: Du, hvis fyra var en Morgenlue, Du, hvis Toner var ett Lerkechor;, Du, hvis Qvad bar bygt den brustne Bue Op till Guders Sal fra mörken Jord! Du, som vakte Sagas Liv af hlunde Og var nye Sleaters bedste Tolk! Du, som jevned Fjelde, dekked Sunde Og sorsoned vrede Brodersolk! — Tak, fordi Du Barnet Veien lerte Til en Verden, stor og undersuld! Tak, fordi Du gav det unge Hjerte brommens Skat og Leben Sprogets Guld! Tak, fordi Du sostred op ved Toner, Lig en Zeus i blye Dryaders Favra, Tanken, som paa Mandens Himmel throner, Haabets Carlsvogn og Seirens Baun! Fader, Du har levet blandt os lenge, Aarrig blev Du, gammel ei endnu; Evig Ungdom hoer i bine Strenge, Evig ung i klangen lever Du : Og saalenge Nordens Aand har Vinger Til at flyve over Fjeld og Sö, Og saalense Nordens Tunge klinger, Adam Oelhlenschlåger kan ei döe! hvarester kandidat C. Ploug föreslog en skål för Adam Oelilenschlager, i det han erinrade om de sängare, som, enligt de grekiska mytherne, hade sormått djur och liflösa ting att röra sig och derföre ärades såsom halsgudar; men alt vid festen nu vore närvarande en sångare, hvilken hade våckt en hel dod tidsalder, som låg begrafven i nergamentsböckerna, till ett nytt lif, som hade kommit landen att närma sig hvarandra och fört millioner i hvarandras ars mar, samt alt man ingalunda borde läta sig vilseleda deraf, alt folken utom Nordan värderade honom mindre, än vi; ty i derutinnan låge just hans största lörtjenst: det var ett det hraftigaste bevis på, huru nationell han var. — kster att följande sång af Fr. Bar: fod hade blifvit assjungen: Til Sös gik som Snekke det friske Ord, Af Verdensstormen uskremmet; En Ladning, saa kostbar, som Ingen tror, Det vilde hente til Hjemmet. sec, nu dages det flux udi Öster. Som Fugl sig svang over klamme Sky Det vingede Ord, det lette. Hint Gladbjem vilde det finde paa ny; Hvorom os Frasagn berette. Og Ordet gik gjennem Grubers Nat Til lljertet af Jordens Indre, Fra Drager at vriste den gyldne Skat, Der sunkler, som Stjerner ei tindre. Men Ordet blev lagt for Herrehad. — Den Snekke vilde de bryde, Og Fuglens Vinger de stekke gad, og Gruberne sammenskyde: Dog — Ordet sig har en Atberre god; Sely Kongen ei har ham bedre; Dets Fjender skal salde det for Fod, DA ban Ii hvar Karen dot halva