Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1846, sida 1

testamente, en sådan tystnad, som plägar föregå en storm, hvar och en betraktade med hämndlystna blickar den rika arftagerskan, som fällde bittra tårar utan att bekyma sig hvarken om arts vel eller sin omgifning. Men snart brast vreden lös, och alla med en inun utropade; — Alskyvärdt, skändligt, osroligt. i i Alice, förskräckt, frågade ängsligt nolärien, hvad som var å färde. UHvad som är å färde, — sade markisen, hvars dunorande stämma öfverröstade alla de afdra, — här äro afskyvärda knep ooh intriger med i spelet; men, min fröken, hät finnes väl lag och rätt i landet, så alt ni åter kan mista hvad ni på sådant sält tillegnat er: — Knep och intriger! — Upprepade Alice; som icke förstod något af alll detta och blolt kände en lislig forskfäckelse: i i i — Knep och iatriger, — utropade i korus alla de kringstående. — Ja knep och insriger, jag upprepar det — gentog markisen, som blef allt högljuddare, — Vi äro bröstarfvingar, vi, den enda sidoarfvingen är fröken, och hon ärsver allts antingen var min bror icke riktigt klok; och då är testamentet ogilligt; eiler har fröken dårat honom genom sin lisi, hvilket kommer på ett ut. — Min Gud, — sade Ålice. darrande vändände sig till nolarien, — hvad föregår här då egentligen? — Mitt barn — svarade notarien, — man beskyller er för hvad söm är värre och uslare, än ett uppenbart tjufveri, nemligen att ha begagnat er af ert inslyviande på er fosterfar för att intala honom att; med forbigaende af sina närmare slägtingar, göra er till sin uteslutande artvinge. — Ja så är det, — sade arfvingarne, som voro fullkomligt belåtne med notariens förklaring; meLi dan Alice under sorigången aft hans tal, altorkade