— Och jag, — sade damen med solfjädern, — är vikomtesasn de Savign, den hädangangues syster. — Och vi hans nevöer, — sade de unge männen. Alice svarade icke, en hemlig aning sade henne, alt hon ännu icke hört det värsta. Markisen började att tala om först!ödslorått, och ville väl dermed antyda att det var egentligen han som var herre på täppan här, men han öfverröstades genast af fystern och nevöerna, som skreko: 1örsttödslorätiten kommer vid ett arf alls icke i betraktande. Man hemte hit en magistratsperson och läte försegla allt; sedan få vi se, — hörsegla, — utropade Alice förskräckt, — här hos min onkel? — Hos mig, — utropade alla de kringstående enstammigt. — Jag känner er icke, mina herrar, icke eller er. min fru. — sade Alice, ! som hemtade mod ur harnen över hvad som föregick, — Jag känner ingen ntat er — Man ekall snart göra sig känd, min lilla vån, — sade markisen med en förolämpande förtrolighet, fan bar sina vafbetogade ansprak, sina rättigheter, medan du, ba n, är här... Jng ville gerna veta med hvad rättighet? Delta du iugaf Alice fullkomligt mod och med en töraktlig blick bå den, som icke blygdes att förolämpa ett värnlöst fruntimmer, svarade hon: —, Jag är er brors, er onkels adopterade dotter, jag är den dotter han sjelf valt sig. Min mor var hans köttsliga kusin. — Dotier till Adelaide. som var gift med en lengon fran Flandern och h vars mor var en krä— sade vikomtessan mell töraktlig ton och tillade sedan vändande sig till de andre anförvandterna, — Efter allt hyad Jag ser. komma vi Just i I