Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1846, sida 2

byggd denna socken är, kau elutas deraf. att de hästar vi skola hafva för morgondagen, skola hämtas 5 norrska mil bärifrän. Den 20 kl, 6 på morgonen togo vi afsked af det gåstvänliga och beqväma värdshuset i Sörhus; karavanen satte sig nu till häst, hvartill begagnades 8 hästar, och afsutto efter 1107 mils ridt, för att sedan taga 112 mil på en dalig gangväg till Rödmon; nagot hitom Rödmon sade vi farväl åt klarelfven pil nägra dagar, för utt följa Eugeraarne till deras killla, I mil nära sjön Galtun. Var kosa gick nu mera åt öster. Hos Jon Rödmon intogs middag, en namnkunnig och vida beryktad Renjögare: vi hade nu inträdt i Renarnes land. Han bade skjutit öfver 100:de Renar samt flere Elgar och Björnar i sina dagar; men var nu ofärdig af skidlöpande. För nagra är sedan hade han skjutit 2:ne Björnar på ett ställe inom 10 minnter. Jag köpte ett kruthorn af honom med inskuret artal 1768, hvilket han och hans förfäder begagnat på de fleste Ren-, Björnoch Elg-jagter. Mannen hade detta intressanta, redliga och öppna utseende, samt rättframma sätt och liflighet i atbörder, som så ofta karakteriserar gamla jägare. Dessa egenskaper vill jag härleda från deras ofta vistande bland naturens skönaste och gigantiska skapelser, samt jägareliivets ingifvelse af en poetisk och ridderlig lyfming. Alla Renjägare, sedan Renen är skjuten, dricka något af dess blod; den skall smaka som kovarm mjölk, dock nagot äckligt för unge jägare. Jag betviflade i början denua uppgift; men blef sedermesa af flere ötvertygad om sanningen af denna något vilda plägsed. Renjagten bedrifves på samma sätt som Elgjagt, med hund. Hunden lössläppes ej oftare än då djuret blifvit anskjutet. Jägaren har mycken lätthet att se Renarne, sedan hunden medelst stående på bakbenen i kopplet gifvit tillkänna deras grannskap; ty sjellen äro kala, obetäckta med frodig och bvit renmossa: deremot har