Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1846, sida 2

nerool; et il ne peut manquer dobtenir dans cette capitale de la Sudde un clatant succts, car ce sera la un vaste theatre digne de son beau talent. Ni! hvad säger läsaren om ett dylikt etourderie? Minne icke han, liksom vi, knappast kan föreställa sig, huru en menniska med aldrig så liten gnista hederskänsla är i stånd att så osmakligt, så våmjelizt berömma sig isjelf? Inser låsaten nu bvad slags begrepp utlänniugen iallmänhet och grefve de Suzor isyonerhet göra sig om det land och det folk, som de Ohedra med sina besök och hvars penningar de icke akta för ros att stoppa i sina fickor? lgenkänner han icke, nästan i hyarenda rad uti osvanstuende uppsats, äfventyraren, storskrysaren och industri-riddaren? vi skulle tro det. Qminstone var torhallandet så med oss, och ehuru vi, efter inhändigandet af grefve de Suzors panegyrik olver sig sjelf, läto hans talanger rättvisa vederfaras, hade ban dock i erund och botten förlorat vår aktning och stod insor våra ogon såsom en person, hvars moraliska bonduit rent af endast medomkan afholl oss från att krossa. Vi nämnde medomkan och vi yttrade, att endast och allenast den afbällit oss ifrån, att inför publiken framställa grefve de SULor sådan, som han i sin sjellberömmaude recension visat sig vara. Denna känsla kunde naturligtvis icke mera på oss utofva något inflytande, sedan föremålet sor densamma visat sig vara äfven den ovärdig. Se der det enda, sanna och enkla motivet till värt beslut, att, på säll nu skett, demaskera den firade och löterado fransyske främlingeas karakter, för så vidt denna uppenbarar sig i och kan bedömas al haus handlingar. I samma ögonblick, som vi genom tidoingarne Morgonen och Dageno salt del af hans opassande och ölvermodiga beteende i hufvudstaden, i samma stund besloto vi afven att lata honom framstå i sin tåta gestalt, i de färger, med hvilka han tecknal sig sjell. Värdot af malningen, teckningens trohet, färgernas friskhet och harmoni lär allmänheten sjelf bedöma. Värt enskilta tycke uti ilragavarande fall balve vi redan uttalat. Af alla svenska tidvingar, som yttrat sig om grelve de Suzor, bar ingen bedömt honom så rålt som Winterbladet. vi logo i tystbet, då vi läste de tillrättavisningar, hvilka han redan vid sitt första uppträdande i bulvudstaden erhöll af denna tidning, vi logo ännu mera, når vi sågo, att de goda Stockholmsboarne, oaktadt Winterbladets alla välgrundade anmärkningar, lupo åstad för att se denne ivteressanta personlighet och njuta af det rokverk, som ban med så srikostig hand strödde omkring sig ur litteraturens, historiens, memoirernas och anekdoternas stora potpourrikruka; vi storskrattade, då han hunnit till botten al densamma och trakterade dem med osorskämdhet i stället för rokverk: men lojet var icke njutningens eller glädjens, utan förbittringens, var sramkalladt af den djupaste indignation öfver alt se en kringslackande åsfventyrare, i Konungens och hans söner närvaro, drista skolwåstra, häckla och förmana svenska folket, samt sedan helt trankilt, med sina sorvärlvade penningar i fickan, packa in och resa till en annan marknad, för att måhända der ytterligare göra sig lustig öfver de lättrogne, utländskhetsålskande Svenskarnes hemseder, klådedrägt, lefnadssätt, gåstvänlighet och — talamod.... Foljderna af denna vär sinnesstämning och vårt sätt att uppfatta tingen bar läsaren nu erfarit, och det skulle hjertligen och innerligen sägna oss, om det bidrag till det utländska etourderiejs karakteristik, hvilket vi bår ofvan lemnat, kunde göra våra resp. landsmän nägol mera varsamme i sill vanliga sält alt med värma och välvilja omfatta hvarje främling, som de dock näppeligen ;veta om han är sogel eller fisk, under det att de låta mången gryende, ja tillochmed i högre grad utvecklad salang, af brist på samma uppmuntrande välvilja, borttyna och förvissna, som en af intet menFJ 1