ra år sedan tagit till kompanjon en af sina närmaste slägtingar, för hvilken han yppat sin bhemlighet... och vid en dispyt om en summa af 300 Frances, hade hans slägtinge hotat att angilva konom för polisen... som forrymd galerslaf. Jag har heldre velat sjelf blifva min bödel, sade gubben till herr Renault: jag skulle dött af blygsel öfver alt blifva gripen bland mina bekanta, och jag bar kommit att inställa mig som fånge... Jag har några saker på värdshuset, tillat mig alt gå och hemta dem, och i morgon, i dagbräckningen lofvar jag att insinna mig vid porten till hamnen. Intendenten såg icke ogerna, att han fick litet tid på sig alt utfundera hvad parti han skulle taga i denna omständighet. Han sillstadde gubben dess begäran. och denne aflägsnade sig. Intendenten letade igenom de gamla fånglistorna oah eller långvarigt sökande fann han ändlligen rält på gnbbens nämn. Men preskriptionstiden var för länge sedan forbi. Andra dagen infann sig åter gubben. Intendenten upplyste honom om att ban i kraft af lagens sladgande om preskription, var fri. Den stackars mannen hade icke tagil sitt sorlvillade steg utan en moralisk skakning. Ian föll i feber och fick ligga på hospitalet några dagar. När han återkommit, till hälsan, förmådde intendenten honom till att alervända till den ort, der han förvärsvat ett godt rykte. Vid den lidpunkt ni blef domd, brukade icke tidningarne införa domarne; alla vittnena och donmrarne böra vara döda, slafshusets matrikel är här, det är således endast af styrelsen man skulle kunna begära upplysningar, om hatet ännu förföljde er. Jag skall vaka derötver; jag lotvar er att säga al alla nysikna att ert namn icke sinnes på sånglistorna. Om iman anklagar er, så neka, och er slägling shail heldre forlikas med er, än passera för er smådare. Dessa ord göto balsam i gubbens hjerta; han tackade rörd den välvillige intendenten och återvände all fortsätta sin bana som hederlig karl. SPUI.