Adåen å M:;Ile Comte de SmZEQur Hr grefve de Suzor har i sin sista i hufvudstaden gilna åscancea hållit en föreläsning, som han kallat Adieu å la Suede. lagenting kan således mera vara i sin ordning, än at ala Sud det älven uttalar ett Gad ien a M:r le Comte de Suzor.4 För tillfället vilja vi fördrista oss att representera den persona moralis, som begreppet ela Sutdeca innefattar. Synnerligen angenämt för Cela Sudes var icke Hr grefvens cadieuC; synnerligen angenämt för Hr grefven lärer icke eller la Sucdes aadieu blifva. Vi rå dock icke derför ; vi sörverklige och besanne blott det gamla talesättet: som man ropar i skogen får man svar.! i Åtskilliga personer hade lofvat gresve de Suzor, att med deklamation på fransyska språket assistera IIr grelven vid hans i hufvudstaden gilna skance. Vid närmare ellersinnande lära de, doc hafva sunnit, alt det hade sina stora och måhäaga oöfvervinneliga svärigheter, att, i jemnbredd med Hr de Suzor, och på ett språk, som icke var deras modersmil, uppträda på skådebanan. De ursäktade sig fördenskull; men den ådle grefven, i stället för att inse hilligbeten af de skäl, som motiverade deras ursäkt, fann för godt, art offentligt förevita dem brist på mod (manq ue de courage). Redan detta var ett svart brott icke allenast emot belefvenhetens, utan mot den enklaste böllighets lagar. Men IIr Suzor, såsom en man af mod, gick ännu längre: under loppet af sin as 6ance företog han sig 4) att omtala, det han funnit rummen här i Sverige alltför daliga, sängarne sörtrånga och maten alltför tarslig; 2) att klandra och förlöjliga ett slags släpmössor; hvilka garde sregimenterne i Stockholm bära; och 3) att i eti till sina resp. åhörare ställdt tal sormana Svenskarne att skicka sig väl, hädanefter som hittills. Allt detta tillät sig Hr grelven i IH. M. Konungens och de unga furstarnes närvaro. Med fulla skäl yttrar en insändare i tidningen Morgonen, all om en ullänning i Paris tillåtit sig något dylikt, så hade det varit ett underverk, i handelse han kommit belskinnad bem. Alt grene Suzor gjorde det, vete vi, och det hedrar hans åhorare, det hedrar den bublik, som under loppet al nåra ett sjerdedels är visat honom så mycken vålvilja och uppmärksamhet, att icke den i sjelsva afskedsstunden visade sig vara lika glömsk af gästfribetens heliga bud, som lrämlingen sjelf visade sig vara glömsk al de allraenklaste reglor för ett sundt lelnadsvett, för den konst att väl skicka och uppföra sig i hvilken hans landsmän vanligtvis annars plåga anses sasom fullbildade mästare. Och hvem är då denne Hr de Suzor, denne utlänning med gresve-titel, denne Irämling, som icke drager i betänkande, at i nuårvaro al armens bogsta chef, Konungen, förlöjliga en unisormspersedel, som denne bel allt vara krigare att bära? Hvem är denne man, som har den oforskämdheten att uppmana svenska folket till uppfyllande af dess pligter? .... winterbladet svarar, och det med rälta, en äfventyr are. Hans bandling gar stämpla honom säsom en sådan, bade dem, som vi här ofvan, efter stockholmsbladen, omfor2 . . — MMA Am e.