Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1846, sida 1

Gelerslafvars rymningar.) Under en längre uttlykt, gjorde en lycklig slump alt jag kom tillsammans med en person, som, efter all hafva i Paris, der jag känt honom, varit en anspråkslös tjensteman, dragit sig i ro tillbaka till Saintonge. fr M. hade der blilvit mär i en genom sin befolkning vigtig kommun. Denne by-mär var en man af föga bildning; men ett naturligt godt förstånd var hos honom till den grad utveckjadt, alt det ersatte hvad som brast honom i uppfostran. lijertat var hos honom öfvervägande; for ötrigt försmådde han icke ett godt bord . och tog sig gerna sill glas. Jag at middag hos honom, vi talade slafhuset i Rochefort, som Mären endast kände genom de mer eller mindre sannfärdiga berättelser. efter hvilka verldsmännen och ofta tillochmed embetsmännen och talarne Dilda sig en id om dessa undantagsställen. Frågan om en fanges frigifvelse efter utetandet swaff, den ställning i samhället han finner vid sitt församtande i fribet, var ett ämme, Öfver hvilhet vi länge uppehöllo oss. vi talade äfvenledes om rymningar, och jag berättade att jag aftonen förut varit vittne till en rymlings gripande. Aldrig bade jag sett ett ansigte uttrycka en våldsammare smärta, än denne sanges, när han såg sin dröm om fribet försvinna. ... Han hade fallit på knä och. utan att begära nåd al menniskorna, upplyftat sina magra armar emot himmelen samt med en sönderslitande ton utropat: VAck min Gud! Man skulle ha sagt att denne man räknat på ett gudomligt beskydd, som han kanhända trodde sig förtjenat genom sin oskuld eller sin auger. i äatlade det stätt i min förmåga att förekomma hans ertappandes, sade jag till mären, evet jag icke om länge om Jag icke genom en medlidsam handling skulle svarat till detta vältaliga utrop af elände och smärta. a I Se N:o 3, 4.