som man hoppas, snart ske, o. s. v. I detta afseende utrycker bladet visserligen en allmän förväntan ; vi få ou se, buru det gär dermed. Winterbladet gor på samma gång nyårs?och asskedso-visiter, hos sina medbröder, inom hufvudstads-pressen. Det synes hafva varit vid gladt lynne under färden, byvaraf man bör sluta, att det med lika godt humor gör sill inträde i Dagligt Allehanda. Dagen bar en reform att fundera på, som likväl synes vara längesedan utredd i opinionen. bet är frågan om, alt den rang, som tillfaller personer i och för tillfälliga uppdrag eller förtroenden, icke skall medfölja dem, efter uppdragets upphörande. — Då Grundlagen upptog i sina stadganden något om de nyinrättade sortroende-embetenas rang, var såkerligen meningen ingen annan, fast den sedan missbrukats. Dagen frågar: h vem är en konungs och Dass Regerings vän eller fiende? samt besvarar den på det gamla välbekanta, fromma viset, att den, som är smickrare och ogontjenare, är liende; den, som säger sanningen är vän. Ivåä spalter bafva behösts att förklara denna gamla, ofta åberopade och aldrig i verkligheten lyckade sedolära. Men kanske äro de nedskrifna under en längesedan slydd tid — på tjugotalet — för Stockholms-Posten. Ganska välbetänkt föreslår Dagen, att i böndagsplakatet endast uppmana och ej anbefallafolket att gå i kyrkorna på böndagarne, emedan dessa icke kunna inrymma alla, och besallningen således ej kan bringas till ätlydnad.