AAAAA — m ta — — bE Å ; he E S E? NE ENS. Stockholm den 49:de December. Under det Jag bereder mia till uppfyllande af mitt löfte, all ingå i en mera detaljerad redogörelse för det sält, på hvilket jag föreställer mig att reformerna i de stora frågorna borde heldst utforas, och, i sammanhang dermed, visa de misstag, sow vår nuvarande regering i dessa delar redan begut, onkalla tidsomständigheterna att foreträdesvis yttra nägra ord. om ett par ämnen, som blifvit af ögonblicklig vist. Jag vill dersore bär i största korthet vidröra desamma. ij Regerinven har sanktionerat Rikets Ständers beslut, angaende en förändring i 4855 ars torfattning om lösörekeps intecknande, då de i säljarens värd skola sorblilva. Denna sanktion är en eftervill för en stark opinion, som i grunden är sorvillad, och som snart skall sinna sitt misstag. Principen i 4855 ars sorsattning var lika rigtig, som någonsin den för inteckniug af lan på fastighet. Intecknings-skyldigheten al losören förekom svek; ty langifvare kunde derigenom på förhand, innan de ingingo i transaktioner med laatagare, undersöka om dessas losegendom ej var sald, och dessutom, derest de misstänkte diktad afhandling, sorbehälla sig, att sjellve säsom hypothek få köpeafhandlingen. Men sanningen är, att klandret kom ifrån landsorterna. Der drifves ett det gemenaste procenteri vid och genom auhtions-våsendet. I detta sinnas iavecklade så väl kronobetjening som possessionater och rikare allmoge gemensamt, och den mindre förmögne delen samt arbelsklassen äro offren derför. Dessa inleressen ledo på den antagna intecknings-principen. De kunde icke längre locka de beböfvande med kredit på 6 a 9 månader samt sedan utplundra deras bohag, ladugårdar och allt hvad de ägde. Deraf skriket! Regeringen bar gilvit eller lör det, och skall säkert inom kort finna de obehagliga följderna deraf. En mångd lorhallanden, sammanflätade med landets natur och folkets behof här i norden, göra, att en stor del af lösegendom är ett vilkor sör jordens bruk och dess brukares bestånd; ja, att tillochmed för den slöjdande befolkningen den är ett vilkor, för alt kunna uppehalla sig och arbeta. Ått rycka denna egendom undan den del af kreditrörelsen, som egentligen bör grundas på sörtroende, och gilva den natur af bypothek, var en riglig princip, som på ett lemligen lämpligt sätt var satt i verket. Man kullslar den väl icke alldeles genom den nya författningen; men man