Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1845, sida 2

IIVIaT tum en aristokrat, skulle Shakespeare saga. Heldre än att vara lydande i himmelriket, vill jag vara befallaude i 4 t, skulle Milton uttrycka sig. Han är en legitimist, som Sverigesålegitimister aldrig sorstätt sig på, och som derföre dragit jakobinermossan på sig, för att säsom deras blodiza spoke — skrämma dem ner i grafven. ilan har sagt sig en gång ha velat agera Marquis Posas role, och ehuru vi ej vilja betvifla uppgiften, förefaller det oss sannolikare, alt Hertigen af Orleans foresvälvat honom såsom sorebild. Tiden byter om skinn, säger Tegnår; politiken gör det äfven, och huru många gånger llerr C:e gjort det — vela vi icke: nyansernas politik synes likvål vara hans mest egendomliga. börsynen har gilvit honom mycket snille, men litet hjerta, och derför är det äfven farligare att af bonom blifva berömd, än klandrad. Bakom rosen sticker törne fram, bakom komplimenten — en dolkudd. Ingen har så klädt dekorationerna af den gamla regimen ända in på bara kroppen, som fir C., och jagat den så, som ban, med gissel och hurrarop kring landet. Herr Sandström är en ren, varm, nästan glödande politisk karakter. Demokratien står, såsom en skön, skulderbred och sotsast yngling, rustad till strid, på hans sköld, och hans valspråk är: Strid heter, J männer, det skönaste lilvet Smärtar honom något, är det att Sverige icke har en Gessler — hvarigenom han finge tillfälle att bli en Tell. Med sin lifliga natur ser han dock stundom en och annan Gessler i skuggan, och blir en Tell, eburu ej utan sina skuggor. bet ligger i hans lynne att försvara de sortrycktle emot de mågtigare; ehuru han dervid icke går så lugnt tillväga, som vore nyttigt för dem och bonom sjelf. Llått uppbrusande, strider ban som Starkodder med try par armar, utan att stundom rätt veta hvar slagen träffa ; men menar likväl icke så illa med någotdera, som det kan tyckas; ty det ligger ett godt hjerta och rufvar såsom en solbild på botten af hans väsende. Enligt hans skaplynne, kan sambällskickets Gordiska knut icke lösas med soglighet, utan måste förr eller sednare afhuggas. Och Ålexanderssvärdet, — är en revolution. Sadane äro de tre männer, bvilka med edet högre förnuftet på sina fanor, börjat utgifva Dagen. De kunna momentelt hafva samma intresse, yttre sträfvan; men inom dem finnes intet, som sammanlänkar dem till ett helt, till en gemensam politisk och moralisk kraft. Ingendera duger att stå i spetsen för utgifvandet af en större tidning; orsaken dertill ligger i deras politiska karakter. Redan i första numret af Dagen hafva de också begatt ett fel. Af personer, sådane som desse, hade man kun nat fordra en öppen, bestämd polilisk trosbekännelse samt ledande original-arliklar. Men nu hafva de hvarken gilvit det ena eller andra. Trosbekännelsen är slingrande, undvikande, färglös, ljum; oeh artikelionehallet bestär föröfrigt blott af öfversättningar. 1 stället för alt således genom ett rent språk, genom en lelvande och bestämd politisk tendens söka förvärsva sig publikens gunst, tyckas de vilja locka sig till den förmedelst en särdeles egen method, bestående deri att de nära nog kostnadsfritt införa annoncer. bet är alt gå bakvägen och alt göra pennan till en dyrk, som antyder, alt Red. bar misstroende — till sig sjelf och egen sak. Lyckas planen, så hafva vi ett nytt uppslag på Mänchhausen vid ankdammen; läsaren torde erinra sig berättelsen derom. Hvarför uppträdde icke, enligt sin natur, Dagen med stormflaggan högt hissad i sin topp, utan med annonsernas nöd-och tras-slagga? Och hvarföre gömmer den stormflaggan, hoprullad inne i kajutan? Att den finns ombord, lärer ingen kunna betvisla. Man föreställer sig, alt tidningen skall komma att representera ett förenadt konservativt-radikalt (?) interesse; men de konservative skola alltid draga sig tilbaka för en organ — sådan som denna. Hvad man saledes kan för framtiden vänta af denna tidning, är svårt att förutsäga; men I närvarande stund utgör den emellertid — ge