Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1845, sida 1

Skomakaren i Sevilla.) — Hans gestalt, hans gäng, färgen på hans kläder? — Allt hvad jag erinrar mig. är, att han var svartklädd. Mörkret och min förskräckelse hindrade mig att bemärka. om han var stor eller liten, en förväm herre eller en af sämre klassen. — Ha, vid den helige Fransiskus! — utropade Fraquillo retad. — hvar hade ni edra tankar da. under det man mördade er älskare? Hvad fan vill man väl komma med denna er berättelse! Såg mig, om tilläfventyrs icke Dou Herrera hatt en flende? — Icke som jag vet, — svarade Isabella. — Pesto rärre; var kanhända icke en rival i ständ, att på så rätt röja honom ur vägen? — Nej, sennor. — Desto värre. Dock erinrar jag mig, att er far afslagit honom er hand, sedan han förlorat sitt embete. — Det är sannt. — Saledes hestämde Don Bringos er för en annan— Det vet jag ieke. — Han hade förbjudit Don Herrera, att vidare besöka er, — Ty värr ja! — Förträffligt ! — utropade corregidoren uppsläende. — Jag har fatt fatt på trädarne till. denna hemlighetsfulla historia. Tackad vare du min skyddspatron ! Gack nu, sennorita. och bemta hit er far. Don Bringos inträdde med en surmulen uppsyn och förborgade blott med möda sin harm. — Jag lyder er befallniug. mästar, — sade han med bittert löje, — far jag nu veta hvad ni vill mig ? — Visserligen mäster Bringos. jag har skickat efter er. Var så god och tag plats. Jag står lika gerna. — Verkligen passar det sig också bättre för en ) Se G. H. o S. T. N:o 286.