Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1845, sida 1

I Å ad en en 8 i. an m ;rch astridsfältet för tva tydligt åtskiljda partier, hvar— ade ej makilystnaden, en dynastisk 7 politik, kuggrådslan för nationens kraft, och ovilja emot ersoner, tillintetgjort bemödandet. Men tiden ycker med sig idgerna, under det alt den låer erfarenheten alstra nya; på några år utbilda ig sörhållanden, som ingripa mäktigt i sakernas sang; sjelfva motståndet till behofliga samhällsförbättringar förökar å ena sidan rörelse-partiets häftighet och motståndets egen fruktan. Så har man äfven bos oss skådat, att, sedan representalions-srägan Zöppet framträdde, sedan allmänna länkesättet började finna, att den med hvarje stund blef af allt större betydelse, emedan den allena kunde betrygga nationen om andra behöfliga förbättringars genomförande och bestånd, så blef det konservativa partiets afvoghet emot äfven de minsta reformer i andra delar allt större. Man började ropa: att estergisternas tid är förbi! Man sökte inbilla hvarandra, vatt adeln och presterskapet hotades af hvarje den obetydligaste reform i staten och kyrkana Man säg i räntepersedlarnes förenkling en fördubbling af folkets anfall på civile, militäre, och ecklesiastike lontagares s. k. rättigheter: med elt ord, man säg spöken öfverallt. På detta sätt erhöllo 1850 och 4834 årens riksdagar en reaktionär anda. Men folkandans spänstighet utvecklade sig med allt större ansträngning, i samma mån den kände reaktionens tryckning; 41840 års riksdag blef dera bildadt af två stånd, men det ena bestående af folkets valda ombud, det andra blott af en del utaf den sjeltskrifvet representerande adeln och presterskapets af prelaterna ledda ombud. Genom en omrostning i ett förstärkt utskott kom ett förslag till representations-sörändring att blilva hvilande, hvilket genom sitt nårmande till norrska representat ions-sättet och sin förenlighet med bvad nationens massa kunde uppfatta såsom betryggande för sig, fick ett starkt mednall i allmänna opinionen. Nu gick denna (ram med en hittills ospord samdrägt. 41844 ärs riksJags fortidiga sammankallande, under de vanligen förbryllande omständigheterna af ett thronombyte, tillintetgjorde väl förslagets genomförande; men regeringen sjelf måste erkänna, att att frågan ej mera kunde falla; reformen m åste, man hade funnit det, en gång ske; och detta har fört sakerna så längt, att numera äfven de, om jag så får säga, oskyldigare reformer, d. v. s. de, som ej på eng ä n g hota adelns och prelaturens politiska bestånd, utan endast efterhand kunde utbilda denna allmänna anda, som en gång skall sorena bela folket, skola blifva alltmer envist motbällne af de konservativa riksstånden, så att sjelsva representations-reformen måste först genomföras, för att kunna åstadkommade forbättringar i samhällsskicket, utan hvilka säkert skola gå stora olyckor och svärt betryck till mötes. Sådan bar sakernas utveckling blifvit; och den regering, som nu inbillar sig att kunna lyckosamt utföra samhällssorbättringarne, utan att med nationens biträde och med alla lagliga medel till motständets afväpnande först och främst omgifva sig med er på sannt ompudsmannaskap grundad, det vill säga af folkets valde fullmäktige bestående, national-representation, hon missräknar sig förfärligt. Hon skall se sig hindrad, vanvörad och misstänkt i allt nvad bon soretager sig; och hon skall med änger en gäng finna, till hvilka olyckor, för henne sjelf och fo:ket, ett sådant splittrings-tillstånd mäste föra. Men, säger man, huru vill ni, då regeringen icke en gang kan genomföra de partiella reformerna, för adelns och presteståndets motstånd, att bon skall kunna förmå dem att ingå på representations-reformen, som tillintetgör deras potitiska vigt såsom särskild riks-stånd? Svaret måste blifva, alt det är svårt, ända till hetänklighet; men det är för sent att beräkna svärigbeterna, ty reformen måste ske! Det får icke längre vara omöjligt. Hade regeringen beHonat silt första anträdes-år, att öppet uttala sig OL Ae