Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1845, sida 2

hallande lata hänga er allihop. Betänken, att det icke är för mint nöje jag föresätter er sadana vilkor, utan att jag jelf är nödd och tvungen att vara corregidor. Om J ären däraktiga nog att låta en förbrytare undslippa, så har konungen lofrat mig en halsduk af hampa, och då i alla fall det vore J. som skaffat mig detta nöje, sa är jag allt för liberal för att icke lala er deltaga i min upphöjelse. Aflägsnen er nu, gan ut Och sköten er tjenst och glömmen icke platsen las Mercedes! Alguazilerne aflagsnade sig, med hvad känslor är lätt att föreställa sig, men utan att väga mucku, emedan de icke hade någon lust att dingla i galgen. De spridde sig i staden, och nu, om aldrig förr, höllo de bade ögon och öron rigtigt öppna och voro eldade af en ovanlig ifver för ordningens upprättbällande. Samma afton blefvo tvenne tiggare, som stulit bröd i en bagarebod. genast hängda. Följande dagen gick det föriräffligt. skarprättaren visste icke hvart ban skulle vända sig, alguazilerne fingo knappt tid att äta och dricka. Don Pedro gjorde sin nye corregidor komplimenter, och denne a sin sida komplimenterade sina handtlangare. alguazilerne. Det gar bra. mina barn, sade kan, fortfaren bara så som J börjat. Konungen är uöjd med mig, jag med er, folket mäste äfven vara nöjdt och till och med de, som hafva blifvit hängda, klaga icke något mi-snöje. Men när natten kom och han begaf sig in i sitt präktiga sofrum. och utmattad af ansträngningar tillslöt sina ögon, då vaknade samvetets röst och han dag sina talrika offer hänga i taket, på ett förfärligt sätt förvridande naletsdragen, med tungorna utom halsen och ögouen vildt rullande i sina gropar. Den stackars ex-skomakaren blef mager, blek och svårmodig, hans gamle vänner kände icke igen honom ; han var så förändrad, att han icke mera kände igen sig sjelf. det var en jemmer att se på.