reformerna ; och, på sätt bär blifvit visat — en sådan skyndsamhet, ett säkert cch lyckligt sramgående, äro numera omöjlige, om icke representations-resormen går förut. Ssändsrepresentationen är kastväsendets, monopoliernas, privilegiernas, sordomarnes och egennyltans stamball och enda värn. All sann och rättvis särbättring i vära institutioner är omöjlig, så långe i hvarje fråga derom minst 2 af-de tre privilegierade Stånden sammanhalla, än i ett, än i ett annat afseende, att förhindra eller förvrida beslutlen. En solkrepresentation måste uppstå, eller ock skall, oaktadi all en regerings välvilja och alla folkets euskilta bemödanden att förbättra sina kunskaper, sin moralitet och sina vilkor, vårt åådernesland med hvarje åratal förlora i krast, anseende och trefnad. De binder, vi här blottat, äro, rätt betraktade, alltför svaga, alltför undergråfde af tidsandan, för alt kunna ingifva sarhågor för en regering och ett folk, som äro beslutne, att i upprigtig förening verka gemensamt sor fosterlandets bästa. Jemsoren till exempel den kraft, som de begge nu ega, i offentligheten, i lagarna, och i medelklassernas förbättrade ställning, emot den, som de ägde i förhållande till katholska presterskapet på 1520-talet, och till vår börds-aristokrali på 1670 och 4680-talen ; och besinnom sedan hvad Sverige skulle varit, om med thronens och solkels ringare medel en Gustaf Wasa skulle sorblisvit neutral, i striderne för reformationen, eller en Carl XI för reduktionen ! Nej! bort, för alltid bort, måste den osammanhångande, splittrande och all vår nationella krast förlamande ståndsrepresentationen. sveriges grundlagar hafva visligen bevarat den laglisa vägen för dess afskaffande, och dess utbytande mot en vald solkrepresentation. bå den vågen är det, som regering och folk skola framgå, med förenade krafter ; men icke är det nog, alt stanna på hälften deraf, om man skall söka målet, eller att afvakta att begges motståndare skola helt beskedligt vika för blotta boner och uppmaningar. Nej, det fordras allvar, öppenhet och verksamhet. Den, somjej är med mig, äår emot mig; sådant miste beggesävalspråk blifva! och statsförfattningen har lagt i regeringens händer all den makt, som beholves for att reformera; den har blott betagit henne kraften att revolutionera. Sadant behöfves icke heller numera. Oemotständlig är den na ions kraft, som, enig med sin regering, vill ordna sina inre angelägenheter. IIvarken yttre stater eller inre stater i staten förmå nagot emot den; och Svenska folkets tänkesätt, dess upplysning om sitt behof, dess beslutsamma vilja att få dem afhjelpta, äro så starka, så oemotstandliga, alt inga hinder finnas för en välvillig och kraftfull regering att söka tillfredsstalla desamma. År delta en sanning, så böra vi söka på bästa sått utreda för oss, hvilka de nodigaste reformer äro och huru de bäst kunna utsoras. yx uii —