Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1845, sida 1

1101 DtåSAUMEI, dit Dord lar alses vid deras tillsättande; fastän lagen redan länge gjort besitningsrätten tilljord oberoende afsdetsamma; och fastän rättegängsoch beskattningsbruken, på det hela, numera icke gynna det: så finner man dock, icke utan sorväning, att Adel och Presterskap med en oförklatlig envishet vidhälla sin representationsrätt i Stånd, och vägra alt ingå i en gemensam folkrepresentation, i mån af personligt förtroende, egendom och enskild inslytelse. Detta förhålländr kan omöjligtvis grundas på öfvertygelsen, ätt en sådan ståndsform är för dem nyttig eller nödig, sedan i alla nyssnämnde afseenden ståndsrättigheterna äro förbi. Skålet mäste sokas i de lumpnaste fördomar, i en seg fruktan för folkmakten, oaktadt denna innesluter sig sjelf inom bestäm da lagliga former, alskiljd från regeringsoch domare-makterna; i tron på individuella fördelar af tillträdet till riddarhuset: kanske ock hos en och annan i harmen öfver att se sig försatte i full jemlikhet med hvarje ofrålse medborgare. Men alla dessa skäl åro så svaga, så omkliga, att de ej kunna bestå en närmare pröfning, äfven inom sjelva adeln. Med hvarje dag skall deras vigt astaga; med bortgåendet af deras hidt illsvarande gamla stridskämpar, skall ingen ny uppträda för dem; och då ej längre konungamakten nedlater sig illl att på folkets bekostnad upprätthålla en hofoch ijenste adel, så skall sista stödet för -riddarbusets motstind mot representations-relormen falla. Så snart denna reform skett, uppböra ock alla de hinder, som adeln, i sin kast-egenskap, hittills lagt för reformerna i beskattningsvåsendet embetsverkens reglering, i befordringsväsendet, o. s. v. Redan förut har adeln icke egentligen motverkat reformerna i handelsoch nårings-lagstistningen, rätiegängsbruken, allmänna undervisningen m. m., om ock ett och annat beslut i motsatt anda kunnat någongång tillfälligtvis genomdrilvas. Represenlalionsresormen är vilkoret för att lättast besegra de hinder, som det adliga kastväsendet ännu kan lägga emot reformerna i allmänhet. Det är således den reform, som Regeringen framför allt bör söka att genomföra på Riddarhuset. Alt hon äger medel dertill, kan icke betviflas. lennes öppna förklaring vore redan en mäktig drissjeder; hennes bestämda beslut, att, med alla henne lemnade lagliga medel, belöna dem, som molsvara nationens fordringar, öfvergifva dem, som icke så gjorde, skall blilva det afgörande steget — och allmänna rösten fullända det öfriga. Då skall man ej längre höra det vid sista riksdagen så slåtligt låtande adliga ropet, att adeln skyddar konungamakten, mot sig sjelf och folket. Det narrspelet skall upphöra, då adeln ser sina individuella fördelar förloras: några kollektiva äger adeln icke mer att försvara; De äro blott inbillade: i i Hvad preste-ståndet angår, är det väl sannt, alt dess interessen äro vida mera verkliga, än adelns, och alt presterskapets uppträdande såäsom ett särskildt stånd inom national-represenlationen, heldst då inom den erfordras alla syra ständens samsycke till de vigtigaste besluten; betryggat detsamma om en hel hop materiella fördelar. bet vore således icke underligt om de ta stånd skulle sortsara alt hindra represenlalions-resormen, liksom det såkert skall söka sordröja resormerna i vårt skatteväsende, i undervisningsverket, samt i styrelseverken m. m.; men då Regeringen har i sina händer alt resormera konsistoriernas organisation; så att den allmänna andan der kan undantränga slåndsandan; då vidare regeringen genom en bestämd lorklariang, att i alla de fall; då församlingarne i regala pastorater, enligt redan gällande sörfattning, särskildt kalla prestman, denne skall dertill utnämnas; då slutligen biskops-embetenas reduktion och allmänna undervisningens skiljande från allt beroende af prestershapet, såsom andlig myndighet betraktad, måste ske; så har härigenom Regeringen, utom flera andra kraftiga medel, i sin makt, att i förening med solkels