Hevy af Stochholsrras-Tädnämgarmäe. PoOSIoch Inrikes-Tidningar halva fått fatt på en H:r Nisard, som åtagit sig att försvara äktenskapet emot pseudonymen George Sand (Madame Dudevant), hvilken, som man vet, om af egen erfarenhet, eller annat skål, icke deruti funnit allt det goda, man väntar sig. ller Nisard har bemärkt, att i vär tid åsörständets sjuklighetstills-tillstånd är mera betänkligt, än sedlighetenso, och aldrig har ban i hela vida verlden kunnat finna ett bättre bevis för sin salts, än i den gola, fromma, religiösa. och sedesamma posttidningen. Man ser stundligen sjukdomens onmlighet. För att vara opartisk, har imellertid Posttidningen infört älven Madame de Dudevants svar; och på detta sätt fyller den, med ölversåttningar, sin så kallade aArtikel-aldelning., Dagligt Allehanda bade den 114:!e dennes en artikel: Det moderna Suomio, hvaruti med en hätskbet, som svärligen later sig sörklara ur blott och bart svensk losterlandskäusla, Finnarne, isyanerhet de högre klasserna och litleratorerna, beskyllas for förakt för Sverige och för allt svenskt, samt en beundran för allt ryskt; äfvensom för all eftersträfva en nationalitet och skryta af en med 1809 ärs händelser borjad historia, o. s. v., hvilket allt artihelsorsattaren alldeles vill sorneha Finland. bet må vara, att forsattaren i ett och annat kan hafva rätt; men icke är det rätta sättet, att kasta sig osfver den början till känsla för sjelsständigbet, sjelfverksambet och nationel utbildning, som vaknat i det sinska folkets bröst, och som snarare af Sveriges folk bör värderas, än klandras. vi kunna lika litet fördöma kinnarne, om de redan för hundrade år sedan hyst en tanhe på att blilva eu sjelscandigt folk, för det de då tillhörde svenska staten i följd af erolringsråtren, som vi nu förundra oss öfver, alt se dem hysa en tro, ja ett hopp, alt, midt under sin vanskliga förening med ryska sjelsherrsharedomet, kuuna motse bibehallandet af en nationalitet, som är dem tillsorsäkrad. Tvärtom maste vi i detta stråvande och denna tro skåda den naturliga, bos alla folk inneboende, sanna srihets-kanslan, som manar, att, under alla binder för mensklighetens sramgang till förnuftsenliga, fria samhbällstormer, förstärka sina kralter genom på nationalitet byggda statsförfattningar. Finland kan, bör och måste en ganz blifva en stat lor sig, inforlifvad i et statsförbund, som ät det erbjuder yttre tryggbet och inse fri utveckling. IILilket detta stora förbund en gång skall blifva — det nord-europeiska, eller det öst-europceiska, se der framtidens stora fråga, men dess läge, natur, lolklynne, folkbildving, allt antyder att det snarast blifver förenadt med det förra, om ej al oforständ och stolta anspråk man fördomer och klandrar utvechlirgen af den anda, som i sjelfständighet och naionali et söker medlen till att upprätthålla sriheskänslan och utbilda en högre kultur. Det är svårt ab inse, huru det kan förundra nagon om Finnarie icke kunna se underverk af vishet och sörtråfsighet i allt, hvad de bär skåda, eller om de lia märka, att en del materiella saker äro men storartade i Petersburg och Moskau. Ållt dett är ju endast de naiva uttrycken af sann upriktighet. vi hafve just iche mycket all bjua dem på, som skulle hunna i sin helhet gilis och antagas säisom norm för deras egna öskniugar eller sträfvanden. Ett förklädt enväld i stället för ett öppet; en tiggar-aristokrati, istället för en rik; elt slags personlig frihet, sm egentligen består uli alt få obehindradt dö : svält, då de förmögne icke behöfva arbetare, i stället för att den lifegne åtminstone bar rätt att fordra sodan mot sitt arbete; en närigs-lagstiftning, som, ställd vid sidan af den nsnämnda så kallade personliga friheten, är ful ut lika så barsk som det ryska närings-systert under lifegenskapens bianaldanda m oc i ona 1:4.aa 2