D 2 — Udd! OBE 14 vin —4— känna den vigtiga principen af en obetingad offentligbet i allmänna medlens förvaltning, som måste ingilva förtroende till dess goda vilja. Med ett ord: om sosterlandsvännen ännu står oviss och obetänksam i fråga om Regeringens kraft och beslutsamhet att genomföra de stora reformer, som svenska folket hoppats att se utgöra bufvudföremålen för hennes verksamhet, bör han dock kunna hoppas, att regeringens redliga vilja och upprigtiga önskningar skola låta henne snart inse nödvändigheten af deras kraftiga upptagande och genomförande; och han bör ej ens misströsta om, att, i fall dertill fordras en uppoffring af hennes ledamöter, särres ellar fleras, eller allas, platser och inilytelse, de skola tveka att uppfylla äfven denna pligt emot sitt land och sina medborgare, Skådar man tillbaka på detta årets företeelser i solhlilvet, så har man anledningar till stor tillfredsställelse. Den så våäl med afseende på Nordens kraft och sjellständighet, som på dess intellektuella utveckling betydelsefulla Skandinaviska iddcen har, hastigare och mäktigare, än någon kunnat förmoda, genomträngt nationen: den har visat huru tätt lolket, känsligt för religion och moral, öfvergilver fördomar och vanor, så snart dess bättre anda uppkallas till verksamhet. Man har sett, snart sagdt genom folkets egen hesinning, elt seklers gammalt nationalhat på en gäng lemna rum åt ett ädelsin nadt foretroende och en öppen broderligbet; och skulle välefter åsynen af en sädan förändring. åstadkommen utan regeringarnes medverkan, utan de sig så kallande obåstep och omest upplysteo klassernas deltagande, skulle efter ett sådant märkvärdigt bevis på en enda generatious förmåga att rycka sig utur nationalhatets förvillelser, man ännu tveka om de ädla och stora ting, som i andra afseenden kunde utföras med ett sådant folk, om regeringen och de förmögnare och bildade klasserna ville handla samsåldt med nationens massa, för att älven förjaga de fordomar och irrläror, som hindra vära inre förhättringar, vär allmänna trefnad och forkofran? Nej; intet vackrare bevis torde kunna af något folk uppvisas på dess förmåga att uppfatta de begrepp, som, om de ej förvillades af maktlystnaden, egennytian och falska beräkningar, skulle sätta menskligheten i stand att åstadkomma de mest välgörande förbättringar i samhällenas yttre och inte former och lif. Svenska folket hade vål redan, på visst sätt, visat sig mäktigt af samma ädla kraft, i fråga om dess ställning till det norrska folket; det hade, längt innan detta kunnat helt och hället befria sig från misstroende och farhågor, tillitsfullt önskat sramgäng at dess kloka och lugna verksamhet för sjelfständighet och frihet. Men i denna önskan kunde man möjligen söka en tanke på sig sjelf, en aning, att i det norrska folkets bemödanden lag en föresyn och en borgen för värt eget inre strälvande och dess framgång. Till den sista tidens visade varma och uppriktiga anslutning äfven till Danmarks interessen kan ej deremot sökas någon annan grund, än den rena och högsinnade känslan af ömsesidig aktning och inbördes förtraende, lifvad af tron på det naturliga och lyckliga af folkens förening. Äfven i vårt iare solklif bar en synbar förbättring visat sig. Den kan olyckligtvis ej mycket framstå, under de hinder och svårigheter, som ett utarmande beskattningssystem, ett hämmande nåringssystem och ett felaktigt, otillfredsställande undervisnings-väsende uppslälla. Men den visar sig dock för den uppmärksamma betraktaren i en onekligen tilltagande öfvertygelse hos mängden, om nykterbetens och sparsamhetens goda och om upplysningens välgerningar. Om denna ölvertygelse underhölles genom visa lagstistningsoch ordnings-ätgärder, så skulle säkert en snar utveckling af det nationella välståndet vara möjlig — och utbildningen af kameral-väsendet, fattigvården och bank-väsendet skulle osantligt underhjelpa folkets egna sträfvanden. Så, som dessa allmänna angelägenheter nuv inrättas och vårdas äro de dock be