KORRESPONDENS. Stockholm den 3:dje November. Den tid af tio månader, som min korrespondens varit afbruten, har varit en ganska viglig tidpunkt för nationen; icke så mycket för hvad som skedt, som för det att det skedda till det mesta varit ulaa värde för vär inre utveckling, och att så mycket, som bordt och kunnat ske för densamma, dels uteblilvit, dels undertryckts. Visserliven bör skulden dertill sökas hufvudsakligast i det reaktionära elementet, som genom värt standsväsende har en så samhällsskadlig makt; men ätskilliet har vällats genom regeringens brist på grundlig erfarenhet om de sanna orsakerna till bristerna i värt samhällsskick, samt bennes obeslutsamhet, att med kraftig hand söka afhjelpa desamma, i öppen och upprigtig forening med kärnan af folket. For de flesta synes väl ett eller två är af en nations lif blott vara ett sandkorn i det timglas, hvarmed historien mäter tiden för staternas lif, och mängen, som inser angelägenheten af att ej låta nagot enda sorrinna utan verksamhet för mensklighetens väl och förädling, soker lugna sitt eget samvete, eller försvara sina vänners och anhängares sorseelser, eller ovetksamhet, med det, gamla enväldets vasuvisa, att tiden och solket icke äro mogna, alt man maste afbida ettaätjenligare tillfälle; en mera bestämd solk-opinion, ett starkare framstaende behof, o. s. v., for att erkänna de rättslagar, som eljest religion, förnuft, erfarenhet, och en varm, i hela sitt väsende redlig, öppen och fredlig solk-kånsla, gemensamt sör längesedan erkänt vara de naturliga, säkraste och kraftivaste medlen att befordra mensklighetens scamsteg och lycka. Men betraktar man allvarligen de nära följderna af denna politiska vidskepelse, och döljer man ej för sig sjelf, af fördom, tröghet eller likailltighet, alla de olyckor och lidanden, som den alstrar, alla de ädla och stora krafter, som den offrar på sitt asguda altare, och alla de förnyade hinder, som dess utbredande uppväcker för hvarje allmän, förenande och försonande förändring i folkets släpsamma, osäkra och glädjelösa lif; da inser man; att hvarje förloradt är, ja hvarje manad, hvarje dag, soni liknöjdheten, eller oformagan, hos jordens mäktige, folkens ledare och föresatte, fordröjer det sannas, rättas och nyttigas antagande och utförande, maste räknas dem till last, i efterverldens omdöme och i deras egna samvetens. Förgälves söka desse att dölja detta slags brott mot högre pligter, inför det forra, genom vädjandet till obestämda, matta och snart ölvergilna försök, eller inför det sednare genom försäkrandet om sin goda vilja. Den omutliga verldshistorien skall fälla sin dom, och man skall en gang nödgas sjelf emotse den, med i samma mån djupare smärta som asfsigten varit god, och naturen nedlagt stora förmögenheter till att gagna och lyckliggöra. Men, såsom vi veta, trösta sig äfven folken med den vackra tron, att en Försyn styr deras öden. Litom oss då ännu öfverlemna oss ät detta hopp; men under det vi dermed lugna oss sjelfve och andra, må vi dock ej förgäta, att vara heligaste läror, vära förfäders råd och exempel, samt sjelfva den fosterlandskärlek, som lifvar oss, bjuda att tänka, verka och handla, hvar i sin stad, till det allmänna bästa! Detta behöfs nu mera, än måhända de slesta äro benågna alt erkänna; ty de enskilla interessen, som mäste tvingas att gifva vika för det allmännas, äro i sauma mån slacka, som de vetat befästa sig på sambällets vigtigaste punkter och förse sig med allt, som behosves, för att kunna motstå fordringarna på deras oegennyttiga samverkan till samhällets högre ändamål och folkets gemensamma väl. Man måste alltså på samma gäng underhandla och strida. Men striden föres emot landsmän, emot bröder, ofta emot vänner; och underhandlingens bästa väg är öfvertvoclcane ofridens säkraste vanen unnlvsnin