Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1845, sida 1

— — —ä—ä—— —— — —L— —— —7—— — ——— —— -LAQ mA 82 . :2 — EAJAÄA Å — ÄN ÅA lande sätt lösta, att landet dnndfiemånsa år får känna följderna deraf. Att nu kiugå i en sakbevisning, skulle leda oss alltför läbgt; men då jag icke skulle vilja göra Regeringen så härda förebräelser, utan att försvara deras råttmätignet, så skola snart dessa srågor specielt af mig pelandlas. Under tiden lärer det icke behösvas mera, än att vädja till allmänna omdömet ongående alla de qvarstende bristerna 1 vårt ordinarie beskaliningsväsende, dö snarare förökade än förminskade vidunderligheterna I Vår tulllagstifining, brånvinsbevillningens obllligbeter och oredan i en stor del af de vigtigare delarie af vår civil-, kriminaloch bank-lagstiftning: Förgälves må man sjunga den gamla trallen, ätt de flesta af dessa ämnen ej tillhöra Regeringen, utan de folkets sjelfbeskättningsrätt utöfvande stånderna allena. Rådgifvare, hvilka skulle så tänka, således icke skulle inse det sammanhang, söm pationernas intellektuella och nationella framsteg äga, och icke känna sig manade att söka ordna allt dertill hörande; så osverensstämmande, underhjelpande och vålbetänkt som möjligt — de lörljena icke att sitta i en Svensk Konungs råd. Går man tillbaka i tiderna, skall man wed häpnad finna, att de flesta af de missbruk och brister, som ännu plåga folket i dess lagskipning, dess inre förvaltning och ekonomi, dess näringars lif och rörelse, just äro tillkomna under envåldets och aristokratiens sötebrödsdagar; och det torde således vara en pligt lör dessas sista stöd vid vår nya lagbundna konunga-thron att söka försona framtiden med deti gamla tidens felsteg och förbrytelser. Folket begär hvarken efterräkning eller straff, utan blott rättvisa i framtiden; och då borde väl rädgifvarn begripa. ätt de för sin egen ära och konungamaktlens bästa böra göra ett slut på de lidanden, sorsakelser och ohilligheter, som ånnu i dessa alseenden qvar. stå. De äga en så mpycket större pligt härtill, som de icke visat sig med sanut allvar verksamma for nationens högsta vålsards-angelägenhet: representa tions-frågan. Tvertom synas de ämna dagtinga med usurpatorerna af folkets naturligadte och heligaste rättigheter, och söka sorblanda dess syn och villa begreppen om ett sannt och ärligt solkombudsmanbaskap, medelst att förmå dessa inkränktande klasser till att ikläda sig penningaristokratiens civila klådar och dölja Midqasöronen under en medelklasssnasque. Så länge emellertid den frågan icke afgores i tidens och folkets anda, hafva konungens rädgifvare en samfetsptigt att uppbjöda allt, för alt fran landet asvända olyckorna af stäåndsrepresentationens okunnighet, osammanhang och nu mera rent af flendtliga stäfuning. Svenska folket bör, åätminstone i frågorna om sin moraliska och maleriella utveckling, icke lida sor de politiska företrädes-rältigbeter; sou några så undanryekt regeringen och medborgarne, under det de förstätt all hykkla vördnad för den förra och väls mening för de sednare. Rederingen har, just till följd af detta legaliserade inbordes krig mellan privilegier Och monhopolier å ena sidan och det tillväxande, näriga och odling eslersträfvande solket a andra, i lagarna sig bevarad en utomordentligt stör makt, au i sådant hänseende mildra vedervärdigbeterna af ett orimligt samhällsskick — en makt, som den är skyldig att bruka, så länge osolmlighelerna qvarstå, men som den sedan, till egen lättnad och nationens lycka, till stor del bör och mäste afstå till folket, sedan folkets väl blivit rätt representeradt i Statsoch Menighetsstyrelserna. Riksdagen blef, i brist af ledning, usan allt godt resultat i nästan alla de vigtigare angelägenhelerna; och den förutsägelse man vid dess sammankallande derom våägade, har besannalsDet är kändt, huru representationsfrågan sa ultänjdes och invecklades, att icke ens nägot förslag blef hvilande; och den vigt man sorsöker oilfva åt det så kallade areformvännernas förslagd;