Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1845, sida 2

ydliga och klara ord, både på företa och sita kolumnen. Red. af Medborgarena nåtte i sanning föreställa sig den läsande ANnänheten bra lättrogen, eller ensaldig, då hon örmenar sig kunna inbilla dem, att en konstorvandt, i stället för orden: beslag äkonfiskabla varor (såsom Red. af NMedb. nu vill att det skall heta) sätter: beslag åpottater och spanmål. En sådan trihet att traveslera ett bonom förelagdt manuskript kunde iogen om sin heder mån såttare tillata sig, allraminst å ett boktryckeri, der under nåra ett ballt sekel allt gått så ordentligt och systematiskt till väga, som å den ossicin, istän bvilken Medborgarene utgilves. kan Red. af Medborgaren forskalsa sig den ahtade egarens af bem. ossiciu skriltliga intyg på, att det å det till sättaren lemnade tidningsmanuskriptet stått beslag å konsiskabla varor, hvilket denne sedermera, godtychligt eller af förseelse, ändrat till beslag åspanmäl och potäter? — då, men ej förr vilje vi tro Medborgaren på hans ord, att blundern bör tillråknas tryckeripersonalens slarf, eller godtycklighet, men icke Red:s egen oförlätliga okunnighet. Det återstode i alla fall nog af skäl till anmärkningar, då man vet, att Red. sjelf läser korrekturet på tidningen, och det oaktadt kunnat låta ett så groft tryckfel oanmärkt passera. Skulle det icke med en så ytterst vanvårdad korrekturläsning lätieligen kunna hända, att Red. en vacker dag om sig sjelf läte i tidningen inflyta en hel hop abrakadabra, som den sedermera i nåstpåsoljande nummer, då en annan tidning fästat dess uppmärksamhet dervid, måste rätta såsom — tryckfel? På ett ställe i sin replik till oss yttrar Red. af Medborgaren, att hon hop pas, att redligheten alllid skall följa henne. Männe icke äfven hela denna tirad år ett tryckfel?. .. Pro primo är frasen hredlighet skall följa, så makalöst enfaldig och å propos de bottes, att man icke kan annat än skratta åt densamma, och pro secundo ligger i det III af Red. begagnade ordet hoppas någonting så sväfvande och vacklande, att man kunde vara frestad tro, det Red. af Medborgaren misströstat om att redligheten skulle följa? henne, det vill med andra ord säga: hyst misstro till sin egen publicistiska ärlighet. Bäst af allt är väl alltså, att Red. af Medborgaren? i nästutsommande nummer förklarar ifrågavarande tirad äfven vara ett twyckfel och gör sättaren till syndabock för sin oförmåga, att klart och redigt kunna uttrycka sina tankar. Undslykten i detta sednare fall vore ingen bit lamare, än i det förra, och af medömkan kunde ju sättaren äfven nu lita förmå sig att bära hundhufvudet för Red:s superlativa okunnighet. Hade redligheten följt Red. af Medborgaren, så hade hon öppet och ärligt tillstått, att våra emot hennes beslagsuppgilt gj orda anmärkningar voro rigtiga och sanningsenliga, samt förklarat, utt bon för framtiden skulle taga sig till vara för att gifva anledning till några nya af samma art och beskaffenhet. Hade tillochmed bara klokheten löljv henne, så bade hon kunnat finna en medelväg mellan det öppna tillståendet af sin blunder och förnekandet af att hafva begått någon sådan; hon kunde nemligen helt enkelt hafva förklarat det af oss klandrade uttrycket härröra af —