Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1845, sida 2

hos konungen. IIon svarade under tårar, att hon var den gamle Pezzas hustru, Fra Diavolos mor, och att hennes ärende var alt anropa konungens mildhet för hennes son. Murat, som, i likhet med alla behjertade män, var god och mensklig, befallde, alt hon skulle behandlas med allt det undseende och den uppmärksamhet, man var skyldig hennes ålder och olycka, och lät svara henne all han skulle draga försorg om henne. os Den olyckliga gumman lemnade då palatset och begaf sig till fängelset. Vid sin ankomst dit blef non genast igenkänd af Fra Diavolo, som icke sett henne på 30 år; han kastade sig uti hennes armar under heta tårar och häftiga snyftningar. Hvad menniskornas förnusisskäl icke förmålt, det förmådde på några ögonblick modrens enkla och rörande böner. Fra Diavolo kom på bättre tankar, och från denna stund var hans fasta vilja att sluta så som han hade bordt lefva. Hans gamla mor medtog, då hon för alltid lemnade honom, denna kära tröst i sitt hjerta. Dagen derpå, den 14 November, erbjöd staden en ovanlig anblick. Allmänna torget, Toledogatan och närliggande gator vch gränder voro uppfyllde af en omällig massa menniskor, lystne alt gapa på ett så rart och märkvärdigt spektakel, som Fra Diavolos afrällning. Allt ifrån dagbräckningen hollo kärror, chäsar, vagnar och equipager af alla slag på de platser som den lisdömde missdådaren borde passe, ra. Midl på torget reste sig en schavott, och på denna schavott stod en galge. General Cavaignac, som Var kommendant i Neapel, lät hela garnisonen gå i vapen, för att öka det hoglidliga nti detta uppträde och göra massan begripligt hela den vigt, styrelsen fästade vid lörstörelsen af de kalabresiska banden och deras anförare. Klockan två gick Fra Diavolo ut från fängelset och framskred med långsamma steg, under bevakning af soldater. En munk gick vid hans sida och höll