Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1845, sida 1

individer, förblilver Handelstidningen, antingen nu Bobuslänningarne behaga gilla eller ogilla densamma. Fjerde punkten. Handelstidningen bar icke med en halldragen anda klandrat grefve Lowenhielms beteende möt ett par personer, som för någon tid sedan befunno sig om bord på samma ångfartyg, som han. Det var en insändare, som emot H:r grefvens uppförande vid ifrågavarande tillsälle ansåg sig befogad att göra några ganska välgrundade anmärkningar. IIvad beträffar den omständigheten, ätt grefve Löwenhielm skulle hafva förhyrdt hela ängfartyget; så lärer denna uppgilt sakna ull grund. ÅÄÅtminstötie har skeppsbefälbäfvaren för flere härvarande personer berättat, att H:r gresven på intet sätt förhyrdt eller ens kunnat få förhyra hela ångfartyget. Grelve Lövenhielms disposilions-rått ölver fartyget sträckte sig, enligt hans (skephsbefälhafvärens) utsago endast till salongen, och grefve Löwenhielm hade följakteligen ingen rättighet att fråga någon passagerare om hans namn, ännu mindre att afvisa någon från halldäcket, eller i bårda ordalag tilltala någon af sina medresande. Så, J Herrar Bohuslänningar, förbåller det sig med den saken. Femte punkten. Ghohuslänningarner påstå i denna punkt, att grefve Löwenhielm blifvit klandrad aför det ban icke Wlat låta nedtrampa sin träådgårds-lerass. — Åter en ny osanning! Grefve Löwenbielm har aldrig blifvit klandrad derföre, utan al det skäl, att han ät en del amatörer, som, under Konungens sedpaste härvaro, ville bereda H. M:t ett nöje medelst alsjungandet af åtskilliga fosterländska sånger, vägrat plats i sin vid residenset belägna trädgård. Klandret, rörande denna grefve Löwenbielms vägran, var så mycket mera befogadt, som hans företrädare, general Edenbielm, icke blott vid dylika tilllällen med beredvillighet för sängarne plägade upplåta sin trädgård, utan äfven i egen person anmoda dem om att bereda de i Götheborg vistande kungliga personerna ett nöje, på hvilket han visste att de satte mycket värde. Såsom något oför samhallet vådligto har man visst icke ansett denna vägran; men deremot, och det med mycket skäl, har man betraktat den såsom en högst opassande ogenhet, ej blott emot sångarne, utan älven mot det höga föremål, som de, på ofvan omförmålta sätt, önskade få egna sin undersätliga hyllning. — Vi undre just, bvad de bohuslänska bönderna (och för sådana vilja ju Medborgarens aBohuslänningaro passera) skulle säga, i händelse det fölle en blaud dem på landet boende nämndeman in att vägra upplåta sin trädgård ät några sockenbor, som medelst afsjungandet al några verser utanför den hos honom för lillsället logerande landssadrens fönster ville för denne ådagalägga sin hjertliga tillgifvenhet och kärlek! — Männe de icke skulle anse honom för en i bögsta grad ogen och underlig menniska, och månne icke, om någon fördristade sig all i en större folksamling förehålla honom detta bans opassande beteende, han då finge astå och skämmas inför hela menigheteno? Vi åtminstone tro, att så skulle blifva förbållandet. Men emellan grefve Löwenhielms och den supponerade nämndemannens vägran finnes ingen annan skillnad, än den, att tillträde till en viss plats blifvit i förra sallet förnekadt af en grefve och i det sednare af en bonde. Dock, jo — ännu en väsendtlig skillnad dem emellan gilves, nemligen den, att afslaget i förra fallet är ett sa ktum och i det sednare en blott supposition, som aldrig i verkligheten kan komma alt existera. Så pass takt, vi äre fullt öfvertygade derom, bar en svensk danneman, äfven om han aldrig bevistat riksdagen, bugat i sin landshöfdings präktiga audiensrum och på så sält lärt sig mores. Sjette punkten. Ghohuslänningarner bafva i denna punkt velat låta påskina, att man klandrat grefve Löwenhielm derföre, alt hhan en AA FR oo A