Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1845, sida 1

AA FFL—L— —— ökade med åtskilliga nya, dem Bohuslänningarne äfven låtsat förgäta, eller ej hafva reda på. Men låtom oss äfven antaga, atustenfve Löwenhielm icke hade låtit flere saker, än de af hohuslänningarne uppräknade, komma sig till last, så fördriste vi oss dock att tro, det de kunde vara mer än tillräckliga, att i opinionens ögon nedsätta hans personliga värde och minska hans anseende såsom embetsman. Vi vilje, med ledning af Bohuslänningarnes egen uppställning af anmärkningarne, bär nedan punktvis granska hvar och en af dem särskildt. Få se om ej saken då får ett helt annat utseende, än det, hvilket de behagat gilva densamma ! Första punkten. Hvad var grefve Löwenbielm, då han på öppen gata med sin käpp tuktade? den der pojken? — Jo, hän var landshöfding öfver Götheborgs och Bobus län. — ilvilka pligter åligga honom såsom sådan? — Framför allt den goda ordningens upprätthållande, på säll lagar ochförfattningar det löreskrilva. — Medgilva lagarne, all någon person, vare sig hvilken som helst, får på gatan ölverlalla en annan med hugg och slag? — Nej; de förbjuda det uttryckligen. — Handlade sålunda grefve Löwenbielm såsom det en ordningens förste upprätthållare egnar och anstär, när han, tvert emot lagens uttryckliga föreskrift, utkräfde sjellbämnd på den person, som, med eller mot sin vilja, förolämpat honom.? — Nej, visserligen icke. — Men grefve Löwenhielm är en vanlig menniska, bebäftad med fel och svagheter såsom alla dödlige — kunde han sålunda icke i öfverilning bafva begätt den handling, för hvilken han sedermera instämdes för domstol och plihtsälldes? — Jo, det kunde han visserligen; men så var dock icke förhållandet med grefve Löwenhielm vid detta tillfälle: i en till domstolen inlemnad skrift erkände han icke allenast, att han med berådt mod slagit den okynnige pojken, utan han hotade tillochmed, att på samma sätt behandla en hvar, som på något vis ofredade hans person. — Men då sätter sig ju grelve Löwenhielm öfver lagen, i stället för att upprätthålla densamma? — Ja visst gör han det. — Men kan ett sådant beteende anstå en man, som i samhället och länet representerar landets högsta personlighet? — Medborgarens ohuslänningare svara, all en sådan der småsak icke är ef någon vigt vid bedömandet af grefve Löwenhielm, såsom embetsman; hvad äter lagarne, rättskänslan, känslan för det passande, sunda förnustet och allmänheten svara, det torde vara lika öfverflödigt att anföra, som att påpeka löjligheten och absurditeten i ett af de devouerade (Bohuslänningarnes uti Medborgaren begagnadt uttryck, nemligen: att Mästaren tillåtit pojken alt stämma landshösfdingen. Andra punkten. Alt grefve Löwenhielm, vid H. M. Konungens intåg i Gothehorg d. 51:ste Maj 1844, lät sin vagn färdas för fort framför Konungens, klandrades icke såsom något för samhället vådligte, utan det an märktes endast såsom något ovanligt och opassande, såsom en brist på uppmärksamhet mot en mängd af stadens damer, hvilka hoppats, att från sina fönster få med blomsterbuketter och blomsterkransar belsa den älskade landssadren välkommen. Tredje punkten. Det har i Handelstidningen aldrig blifvit anfördt något klander mot grefve Löwenhielms oförmåga, alt icke i mörkret kunna se en tullförvaltare.? Deremot bar bem, tidning fördristat sig att klandra det särskilta afseende, som grefve Löwenhielm, uti sin iMedborgaren införda diatrib, fästat vid den omständigheten, alt den af honom ohösligt bemötte personen var en sjensleman. llandelstidningen har nemligen på goda skäl förmenat, att grefve Löwenhielm var den ifrågavarande personens höflighet skyldig, antingen nu denne var eller icke var tjensteman, antingen ban var tullförD 7 83 Mm