En qväll, då han hade varit i Castellamare och var pål väg till sitt band, tog ban in på ett värdshus af ett ruskigt utseende. Han var klädd som kalabresiskl bonde, en vid kappa betäckte hans skuldror, pistoler och en dolk blänkte i gördeln. Han begärde qvällsvard, och man förde honom i ett litet lågt rum, endast upplystj af en liten lampa, som hängde i taket och rök. Han hade knappt satt sig ned, förrän 4 otäcka, trasiga karlar kommo in och satte sig vid ett bord, näst intill hans. Han märkte snart alt dessa karlar betraktade honom med nyfikenhet och hviskade sig emellan. Denna omständighet syntes honem icke bebåda något godt, och, i tanka att det var fråga om honom, insvepte han sig i sin kappa och låtsade sig falla i sömn. Samtalet tog då en friare vändning. Fra Diavolo begrep af deras ord, alt de nykom ne voro fyra lönmördare till profession, hvilka hade känt igen honom och ville döda honom för alt komma åt den utlofvade belöningen. Den ene af dem föreslog till och med att man borde begagna sig af tillfället och straxt rusa på den sofvande röfvarckaptenen; men de andra, mera försigtige, tänkle att man icke måste släppa ett så skönt byte, och att det var lämpligare att afvakta det ögonblick, då han låge i sin säng, utan vapen och utan försvar. Imellertid kom värden in med qvällsvarden. Fra Diavolo tog tillfället i akt och vaknade af bullret, helt naturligt, upp igen. Hans måstid var snart slutad, sedan bad ban värden ställa om en god säng åt sig, oeh lemnada snart rummet för alt gå till hvila. Vid midnaltsliden kommo de 4 lönmördarne på tå insmygande i Fra Diavolos kammare. Den ene af dem gick före med ett ljus; alla hade en do!k i handen. Den som bar ljuset gick fram elt par steg, såg stint på Fra Diavolo och gjorde de andra begripligt att han sof djupt. Vid delta tecken nalkades de alla fyra och Jyfte sina dolkar. I