nadt. Det är, så alt säga, inga utgifter före nade med afslutandet af ett län, då deremot skatterna blott medelst stora kostnader kunna tillvägabringas. lärmed vilje vi dock icke säga, alt lin systematiskt får föredragas en utlaga. Det bästa är att statsborgrarne uppoffra något och alt man pålägger skatter för att betäcka statsutgifterna. Men när man öfverskrider en viss gräns, som är olika efter olika tider och ställen, så försänka utlagorna nationen i skuld och uttorka källorna till dess välstånd. När man alltså kommer till denna gräns, och staten bar utgifter, som den icke för ögonblicket kan inskränka, så gör man bäst uti all taga sin tillflykt till ett lån, utan att pålägga flera skatter. Lån är oumbärligt för en hvar stat, som har pålagt höga skatter och sedan af omständigheterna tvingas alt tillvågabringa en ännu större summa. Såsom vi förut hafve yttrat, är ett lån lämpligt för en regering, som motser ell krig och fördenskull nödgas att göra stora tillrustningar. Lån är älven af mycken nytta för en regering, som under freden vill på kort tid göra stora förbättringar och som handlar efter den grundsats, att den mest ekonomiska regering icke är den, som förbrukar det minsta, utan den, som förbrukar på det mest ändamälsenliga sätt. Vi böre dock icke till dem, som förmena, att en skuldsättning är nyttig, och att en i skulder fördjupad nation lefver i båttre vilkor, än ett folk, som icke alls har några skulder. vi kunna icke antaga detta optimistiska system, som tillochmed bland politici funnit många anhängare. Denna deras åsigt är till alla delar illusorisk, ehuru den vunnit mycken tilltro och bestuckit många statsmän. Man har af en allmän skuld observerat medelbara fördelar, och deraf har man dragit den slutsats, att en väl inrättad stat icke kan vara utan en sådan. Denna villa har uppkommit deraf, att man icke har lagt märke till en af de lagar, som gä genom staterna och hela verldsordningen samt allrabäst ådagalägga Försynens godhet, nemligen den: att tillochmed det mest fordersliga kan betraktas från en god sida, och att de största olyckor dock alltid hafva något frö till ett bättre med sig. Der, hvarest det förefinnes en någorlunda stor allmän skuld, och isynnerhet der, bvarest den är fördelad, måste ett stort antal statsborgare blilva regeringens kreditorer, och som en följd deraf mäste det ock ingå i deras interesse alt upprätthålla den beståndande ordningen och understodja regeringen. Dernäst erbjuda statsobligalioner ett beqvämt sätt till employerande af penningar, hvilket syller åtskilliga både allmänna och enskilta behos samt gör många företag både enklare och lättare. Men allt detta är dock ett dåligt vederlag för det obehag, att hvarje är nödgas upplaga något af frukten af stalsborgarnes arbete, understundom, såsom i Frankrike, en summa af 200 millioner Francs; understundom, såsom i England, den utomordentliga summan af 600 millioner francs. Slutligen skulle man ock ganska lätt på ett annat sält kunna skalfa -sig de fördelar, som man förmenar härslyta af en statsskuld. Mekanismen i vår tids stater består af så många sjedrar, all man kan komma till samma resultat genom minga olika sammansättningar. (Fortsättes.)