get: han skall med 300 man i ilmarsch rycka sram på högra flygeln ända till Quiberons vesdliga udde, hvars klippor han skall klättra uppför, under elden från fästet och kanonsluparne. Denna rörelse, parallel med Humberts, har blifvit beräknad såjunda, att de, efter intagandet af de första posterna, skola räcka hvarandra handen på fästningens förskansningar, hvilken general Valleteau är beordrad att från framsidan angripa. General Lemoine stannar qvar till lägrets försvar, färdig att vid behof understodja de anfallande kolonnerna. Hoche har likaledes ett vakande öga öfver artilleriparken och kustens försvar, och låter brigadchefen Meusnier intaga ställningen vid Ploermel i armeens rygg. Allt är förutsett, bestämdt. Hoche gifver signalen; klockan är elfva. YJrupperne rusa fram, sluta sina leder och sälta sig i marsch, åtföljda af folkombuden, midt under en kolmörk natt, som en förfärlig storm gör ännu rysligare. Regnet saller i strida strimmor och piskas af stormilarne rakt i ansigtet på soldaternå, som deraf hindras att se. . Generaladjutant Mnage går med sina 300 tappra grenadierer osörskräckt i valtnet. Hafvet stiger redan, och de lössläppta böljorna bortrycka några man; men den itrige republikanern skyndar framåt bland branta skär, kastar vakterna öfver anda, öfverraskar utposterna, och ilande från klippa till klippa, stormar han fästet. Humbert med sina 500 man, följer den motsatta stranden och når keroustan, innan hafvet, som befinner sig i jemt stigande, kunnat hindra hans förehafvande. General Valleteaux, som kommenderar centern, understödjer flyglarnes rörelse, under det alt general Botia, i spetsen för estertruppen, tager del i den allmänna kampen.