De myaste försöken PAT Stafhandelnus umderiryekande. Redan under parlamentsförhandlingarne öfver den nyaste, emellan England och Frankrike afslutade, traktaten till slashandelns undertryckande alhordes fran flera hall påståenden, att det åsyftade ändamalet icke skulle uppnås genom några bemodanden, att i sjellva Afrika göra slut på slafhandeln, utan att man mäste söka roten till det onda un slafveriet och slafmarknaderna Amerika, och att det nya fördraget, enär ålven det icke var beräknadt uppa att sätta yxen till roten, svårligen skulle medföra något resultat af betydenhet. De nyaste berättelserna från afrikanska kusten bekräfta denna åsigt. Vi gå nu att af desamma meddela följande, i Times inlorda bref srao en brittisk sjöofficer, hvilket, dateradt den 26 sistlidne Juli, lyder sålunda: ellär äro vi vu, på den jemmerligaste station i hela vida verlden, inbegripne i negerjagt — fullfoljande ett mål, hvars ernående är en rak omojlighet, nemligen slafhandelns undertryckande. Vi anse här saken för en fullkomlig galenskap. Ma man i London smida ihop sordrag, ma man skicka bela Englands och Franktvikes förenade sjomakt till dessa kuster, så nar man ända icke malet på detta vis. Så länge en slal, som här fas för ett par dollars, kan säljas i Åmeriha för 80 3 400 c, finner man nog folk och medel till att krinagn den strängaste blockad. De franska skeppen bekymra sig dessutom så föga om saken, alt man än aldrig har hört dem hafva uppbringat ett slafskepp. — Huru dumt det år, atv vilja blockera en huststräcka af 2000 engelska sjomils utsträckwng, mäste vara begripligt för det mest juskråakla sorstand. Tillochmed om det vore möjligt, masie man dock för nagon tid stationera flottan vi kusten, så vida man icke vill hafva all sin möda forspilld; ty skeppen hafva icke vål allägsnat sig frin kusten, sorrån handeln börjar anyo. Slalmarhnaden (i Amerika) är medelpunkten, hvilken man mäste hafva till mål för sina bemödanden till slafshandelns undertryckande; göre man bara slut på marknaden, så skall tillförseln, såsom onodig, upphöra al sig sjelf. Förlusten af menniskolif och det demoraliserande inllytandet på manskapet å vär flotta äro ganska betydliga, ty klimatet och tjensten äro af den beskaffen! et, all disciplinen icke kan behorigön utölvas, och skeppen äro dersore ingenting mindre, än mi ett skick, som anstär goda orlogsfartyg; derjemte få manga officerare vanor, som bvarken lända dem sjeltva till fördel, eller slot