Tro mig, min herrep, vågade denne ändtligen alt albryta tystnaden, ty han anade ej besöket. och trodde derföre att han lyckats att blidka sin borgenär, otro mig, hat och hämndlystnad äro rysliga passioner r och vel den yngling, som hängifver sig åt dem. sannerligen väntade jag icke, ända till dess olyckan hotade med att ånsra det, som ni med så mycken hårdhet, ehuru icke utan skäl, har förebrått mig; hoppas Ni icke, att er far har i en bättre verid förlåtit mig, såsom honom blifvit förlåtet hvad han härnere brutit? Tror ni väl, alt han framträdt infor Guds domstol med hat och hämndbegär i silt hjerta? Nej, visst icke, ack, atl Ni kunde höra hans röst, hans uppmaning till försonlighet, och helt säkert skulle Ni då handla mildare med mig Ni skulle då icke vara så hård och grym emot mig emedan jag visat mig så grym och hård emot honom. Ni skulle då ära hans minne, icke med hämnd, utan med ädelmod. Jag har förföljt min slende i hans son, det är tyvärr Alllör sanmt, och det på den dag, då jag sjelf blifvit far; ack! jag visste icke då hvad kärleken till ett uppväxande barn vill säga. Ack, Cecilias fars ära hvilar i edra händer; för himlens skull, haf barmhertighet med mig — —9 Min herrer, sade Vermond uppstigande. och bugade sig för sin gäldenär, Ni skall finna vänner i nöden, — som — hvilka —5 Och förvirrad och upprörd af en för honom ny känsla, som kom hans hämndlystnad att försvinna, gick han bort: gerna hade han kysst den fläck al gollvet Cecilias Tot några minuter förul hade berädt, Michel Pernon fann vänner, såsom Vermond sagt; han har gjort alla sina kreditorer rätt och hans enda dotters framtid och lycka äro betryggade. Hon skall snart utbyta silt familjenamn mot sin fästmans Charles Vermonds.