till samma lära, som den. Ilan har också helt nyligen ulgisvit en sormlig protest mot den på kyrkomötet i Leipzig beslutade trosbekännelsen, med titel: (Sendschreiben an alle chrisllichaposlolisch-kathiolischen Gemeinden 4 Uti denna skrift heter det, bland annat, sålunda: ?Jhafven, mina kristna bröder, mycket skäl alt förargas öfver, att i en kristen trosbekännelse sinna förbigånget just det, till följd hvaraf den fålt benämningen kristen, nemligen Kristus. Vilje vi göra Kristus till blott en sedolärare, så inser jag icke, hvarföre vi icke lika så väl i våra församlingar kunde upptaga bekännare af Conlucii lära, ty, i sanning, man med skäl kan halva något att sörevita densamma, och tron på en Gud ingår äfven i den. Nej, sannerligen säger jag eder : Jesus Kristus är Gud. llan är den sten, som byggningsmännen hafva sörkastat o. s. v. — davär strida4, heter det på ett annat ställe, agåller icke ait,omstörta, byvad Gud har uppbygat, utan vi föra densamma för att utrota hvad menniskorna salskeligen hafva utgisvit för att vara ett verk af Gudi. a Hvad beträffar stället, der dessa dissidenter hålla sin gudstjenst, så går man dervid olika tillväga i olika stater. I Preussen är det blott under helt egna omständigheter och undantagsvis tillåtet kyrkoföreståndarne att för dem upplåta templen till detta bruk. I andra stater åter, t. ex. i Sachsen, är det nykatbolikerna (under hvilken benämning vi förstå församlingarne af så väl Breslauska som Schneidemäblska trosbekännelsen) uttryckligen förbjudet att hålla sin gudstjenst i kyrkorna ). De hållas sördenskull vanligtvis i privata hus, eller i offentliga, kommunerne enskildt tillhöriga byggnader. Nästan öfverallt gå kommunglstyrelserna, i detta hänseende, de ny-katholska sorsamlingarne med största interesse och välvilja till mötes. Hvad beträffar dessa församlingars ställning till staten, så halva från dem redan för länge sedan till Preussiska Regeringen ingått ansökningar om deras sormliga erkännande såsom lagligen konstituerade menigheter. Regeringen har dock icke ännu velat inlåta sig på något sådant, utan hitintills, rörande hela denna sak,spelat en passiv och ignorerande röl. Denna sin passivitet bar den också sjelf formligen förklarat i en under den 30:nde sistlidne Aprilutfärdad kabiaetisorder till ministeriet för de andeliga angelägenheterna, i bvilken bland annat yttras, alt de srån den romersk-katholska kyrkan affallnes sak, hvarken till det yttre eller det inre, ännu antagit någon bestämd form; att den följakteligen ännu icke är mogen att underkastas någon pröfvning, hvarken i fråga om ändamälsenligheten af vett möjligtvis framttida erkännande af dess bekänpnares existens såsom tolererade religionssamsund, eller angående motsatsen bäraf; att konungens bestämmelse i detta fall, under hvilket förhållande som heldst, är att med säkerhet förvänta, samt att vederbörande andeliga aukto. ) Detta förbud, och öfver hufvud taget de inskrånhningar, som den tyska katholicismen fått vidkännas i Sachsen, voro egentliga wvrsaken till de i Leipzig under konungens broders, prins Johans, vistande derstådes i Augusti månad förefallna sorgliga oroligheter, under hvilka flere menniskor förlorade lifvet, och hvilkas efterdyningar ännu fortfara att utså hat och oenighet medborgarne emellan. a — —ö—ä—