Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1845, sida 2

ända till sista droppan. Jag sjelf, ännu ett barn, måste lida af er vrede, En morgon tog min moder mig med sig: vi lemnade vårt sorgliga hem och gingo hit. Ack! jag igenkänner rält väl detta kabinelt, äfvensom bibliotheket der och kassakistan, då öfverfull af guld och nu så tom. Min mor kastade sig till edra sötter, hon bad och bönfoll: om ni också hatar min man, sade hon under tårar, om ni, för någon förolämpning eller oförrälts skull, vill hans undergång, så skona åtminstone min son, min arma Charles; tillåt att detta barn får fortsälla den undervisning han njutil: beröfva oss icke hvarje hjelp, — och då, min herrc, ack, jag minnes detta ögonblick som det vore i dag, då sträckte jag arma barn, handen efter en boki ert bibliothek; ser Ni, del var denna, jag igenkänner den väl, jag öppnade den, och ville förena mina böner med min mors, alt ni åtminstone förunnade mig undervisning såsom en välgerning. bolåt Cicero varas, utropade Ni då, phvartill tjenar det, att söner af bankruttörer lära sig något. : . 9 — Skymsligt visade ni oss på dörren. Dock har ett lyckats Er, min herrep, och dermed kastade vermönd boken, som han tagit, på gollvet, sedan dess har jag föga mera lärt, denna Cicero kan jag icke läsa; ännu bara barnet, måste jag lemna hemmet för alt hos främmande förtjena mitt bröd. Då för tiden var lyckan eder huld och just samma dag, som ni var sa obarmhertig emot oss, föddes er dotter. Ja, det gifves menniskor, som lyckan gör förhärdade.o — vFrån delta ögonblick hade jag blott ett sträfvande, blott ett mål och ni vet all jag ernått det. För lång tid sedan äro alla min fars skulder betalla, men räddningen af hans ära och den fömögenhet jag förvärfvat, tillfredsställde mig dock icke. Min hämnd trängtade innerligt efter en stund sådan som denna. Jag spejade På er med en falks ögon, och det gilves en rättvisa, — älven för den föröåmjuka