Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1845, sida 1

Den förfallna Vexeln, (UR ,,DER ERZAMHLER.,,) Den 15 Maj, en i umaleln högst betydelsefull och lisasa allivarsam dag som sultin: o, hade ingålt. Michel Pernon satt i sitt kabinett vid sin arbetspulpet och stödde sitt hufvud mot händerna; han hade lomnat sin hustru och dotter i deras rum och besallt sill folk, att icke inslppa någon, på det hau ostörd mätte få öfverlemna sig ål de blågsamma tankär, som upprorde honom, och på det den grynnne lyrannen smarlan obelindradt måtte hunna martera sitt rot. I elt sådant ogonblick uppfordrar man olyckan alt vara än mera för härjande, man ropar gas men ned till sill offer. och när man slutligen står vid lörtviflans port, så synes en matt ljustråle vid den aflägsna hö: izonten, ljuset blir större, kommer närmare, och se I ännu en gång smeker oss hoppet med sin gyllene vinge. Sådan är menniskan, — i njutningen har hon än någon trängtan, i det storsta lidande än något hopp, utom demia krets kommer hon icke ; ingen makt på jorden kan gilva henne en lycka, utom hvilken hon icke har någon önskan öfrig, intet ödets slag kan beröfva henne hvarje förhÖppning, — Endast sjeltmordet utgör ett undantag men de lia är också merendels resultat af Jukilomsomständigheter, och ieke engång då, är allt hopp bannlyst. Ofta sträcker mannen, som i vågorna velat gora slut på sill lif, sina redan stel nade händer mot stranden, man berätiar om en olycklig hvilken, då han kastade sig ut genom fönstret i fjerde våningen, utropade: 4Store Gud, jag måtte väl icke falla på hu-fvudelln Michel Pernon, redan nära 70talet, stirrade länge på sin tomma plåubok, derpå irr rade hans tankar, töljande en naturlig indtinkt, bort från det närvarande, och samma känsla, som i lyckan låter oss frukta olycka, framzycklade glada bilder för den olycklige. Som han ölverlemnade sig ät sina drömmerier, var den kalla verkligheten försvunnen; han var åter den rike köpmanmen, lyckans älskling, hans firma var aktad i mm —