Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1845, sida 2

råttmätig makas kyska behag stodo henne till buds, så lät hon prinsen olvergilva sig utan att försöka hindra det; en kärlek utan aktning dog en naturlig död af ölvermättnad. På så sätt förhöll sig deremot icke den äldre systern. Fru Platen, som hade större rikedom och inflytande, än någonsin tillförene, som tillbads af kurfursten, som ledde allt och fruktades af alla, var i ett fredligt, protestantiskt land en bild af de fruktausvärda romerska skökorna, som under påfvedömets förfall stodo i lörbindelse med påfvarne och med 20 drabanter framtör sig och en bödel i silt sällskap redo genom Rom på sina, med purpur beläckta mulåsnor. Blott en sak smärtade henne; det var, att Sophia Dorothea, kurfurstens unga brordotter, lyste vid slidan at henne. Prinsessan hade i början efter sin mors råd behandlat denna hesynnerliga och mäktiga dam med höflighet och aålmätt uppmärksamhet; men det blef henne i längden omöjligt att hålla ut dermed. De begge stjernorna kunde icke lysa på samma himmel. Det uppstod snart ett öppet och häftigt krig emellan dem. Allt syntes alt gynna den unga modern, den fläckfria qvinnan, den behagfulla prinsessan, som alla aktade; — men det var skökan, biskopens penningesnåla mätress, som segrade. Man vore nästan frestad att tro, att det var den i Nibelungervisan beskrilna kampen emellan Krimhilda och hennes fiender, som här upprepades. Uli början var det endast en qvinlig täflan i klädsel, smak och skönhet. Grefvinnan Platen upprätthöll sin prakt medelst tillhjelp af rikedomens sörsinelser och de goda hjelpmedel. som hennes erfarenhet ingaf henne. Den unga prinsessan, som hade ungdom och ett högre stånd på sin sida, omsaf sig med ett litet hof, som motsatte sig grefvinnans fordringar. Prins Maximilian, Georgs yngre bror, slutade sig till sin svägerskas parti, och då han en gång hittade på det sprattet att stänka några droppar vatten i grefvinnans beundrade an