Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1845, sida 1

bout-nus, tll den högsta förfining i Mad. de cardoville, samt visa det spridda godas strid med det kompakta onda, jemte föreningens makt i den hittills kända starkaste förening, jesuitismen, för att derigenom uppmana till föreningen för det goda i sannt kristlig mening. Förf. predikar imellertid dervid en socialism, och det i så förledande bilder, att den, ensidigt antagen, kan blifva ganska farlig, eburu, å andra sidan, den, rätt tillämpad; bör bidraga till förvärfvandet af menskliga rättigheter åt den nu förtryckta delen af menniskoslägtet. Hans afslöjande och motarbetning af jesuitismen är derjemte högst berömvärd, och har också redan haft sin tillbörliga verkan, hvilken, som vi hoppas, med tiden skall sträcka sig allt längre. Deremot synes hans egen och hans förnämsta; sublimaste hjeltars och hjeltinnors religiositet och moral vara temligen löslig, och det är ganska illa, dels emedan det förminskar verkan af det goda, han äsyftar med sin bok, genom ätt hos den länkände beröfva hans figurer och framställningar det ideala, som hänför och öfvertygar, medelst talande exempel, samt genom att sålunda gifva vatten åt hans motståndares qvarn, dels emedan dylika skesheter lätt kunna förleda den mindre tänkande till falska åsigter i religion och moral, beldst då de framställas på ett så bländande sätt. Så t. ex. framställer ban, i la Mayeux, Dem. Cardoville, 0. s. v., sjelfmord såsom orätt, endast emedan man derigenom beröfvar sig möjligheten att göra det goda, man eljest ännu kunnat, och emedan man derigenom bedröfvar dem, som hålla af en; men det religiösa orlgtiga deruti att berölva sig ett lif, som man ej gifvit sig själf, som blott är ett lån af Skaparen, hvarför man är skyldig honom räkenskap; alt förr rycka sig ur denna jordiska pröfningsoch öfnings-skola för medborgareskapet i himmelen, an Försynen finner för godt; att, som Pythagoras säger, 4af feghet förr öfvergilva sin Post; än man blir aflösto, utan att ens taga följderna af en synd i beräkning, hvilken, såsom Schiller säger: 4år den värsta af alla, emedan den ej kän ångraso, att ej betänka Shalespeares: evara och inte vara lo — allt detta förklaras för menskliga fördomar, 4då Gud ej illa kän anse; att ett, vid lifvet utledsnadt barn skyndar tillbaka till honom.o År det då så säkert, att man kommer till honom på sjelfmordets väg? — Också M:r Hardy, som skall vara ett sådant ideal äl manlig verksamhet, sann menniskokärlek och dygd, läter han dock beherrskas af en sådan passion, för att ej säga last, som förlörändet af en annans hustru, och i föriviflan deröfver, att hon sökt återvända till sin pligt, öfvergifva alla sina pligter. Att detta likväl betydligt måste nedsatta honom i Uvarje rätt-tänkandes ögon, är naturligt; samt derför förringa interesset för honom, så att man ej sinner hans olyckor så alldeles orättvisa, endast de lände honom till väckelse, hvilket de rätt väl kunde hafva gjort, om ban rätt förstått sin Thomas a Kempis Christi eflerföljelseo, hvilken Jesuiterne gifvit honom till begrundande. Men bade Herr Eugene Sue sjell rätt förstalt denna herrliga bok, så hade ban ej kallat dess maximer desolanta, utan tvertom högst upplyftande, och säkert ej låtit Jesui erne välja dennä bok för att ytterligare nedslå Ur flarlj. Att han lägger samma missförstånd af den gudsmannen Thomas a Kompis ord i Gabriels mun, måste äfven nedsiätta denna eljest så sublima bild i den tänkande läsarens Ögon, i det ban visar hans religiositet endast vara ett elergilvande för költ och blod, en lindring for den lekamliga och ej elt öfvervinnande af den andliga och derigenom också den kroppslisa plagan. Och detta är dock det, som den sanna Christendomen endast och allenast åsyftar: ty den asyltar det oändliga, ej det blott ändliga, som ostast ej kan undvikas all vara ganska plagsamt, uvarsör vi, genom religionen, miste upplyflas öfver detsamma. Hogst origtigt är det vissef ligen, att, såsom Sne liter l såna, på na H. s nas iland