all lida är att bedjad, o. s. v.; men han vill deremot, att hans jordiska barn, genom attinse huru litet det är att bygga på allt jordiskt, huru snart dess glädje och sorg sorgå, på bönens vipgar skola höja sig öfver dessa jordens, tidens skiften och finna en evig oförgänglig glädje, oberoende af allt timligt, allt förgängligt, i den öfvertygelsen, att allt, hvad som varit värdt alt ega, återsas der. Det är. så det, caf tärars säd blir glädjens skörde, det är så man sinner, att aju mindre skäl oss jorden ger, i bimlen ha vi det dess mer. Och samma gudomliga lära inhemtas af Thomas a Kempis, om man rätt förstår hans milda ord. Ilade blerr Hardy, genom sann religiositet, ej missledd af sinnligheten, förmått det, så hade han ej känt sig nedslagen, utan sporrad af sina olyckor, blilvit renad och bättrad från den slagg, som ännu vidlädde bans ljusa anda, och ej, såsom uu, sörsjunkit i sortvislan. Han bade då funnit, att med alydnad för en högre lydnade, endast mentes lydnaden för Gud, hyars vilja vi just alltid bora underkasta oss, om vär vilja skall vara verkligt fri. Äpau mycket skulle kunna antöras till bevis för vär sats, att Euqene Sue och bans bjeltar hafva en ensidig och skef religiosile och moral, endast afseende trösten, ej vackelsen al christendomens, äfven af Sue för öfrigt så riktigt benämda kärlekens lära, och att detta måste vara af ett ledsamt inflytande på hans personer och framställningar är naturligt. Förtydas kan naturligtvis allting, Thomas a Kempis, såväl som sjelfva bibeln; men det borde dock ej hafva passerat en så upplyst man, som Herr Sue, aldraminst i en Gabriels mun. Detta bevisar imellertid, huru himmelsvidt verldslig och andlig upplysning äro atkilda, och vi varna aden vandrande Judensa läsare och läsarinnor för denua vilseledande tendens af den eljest, i e många hånscenden, sortrallliga boken. Den menniskokånnedom, som visar sig deri, de grundsatser, sor hvilka den strider, äro för öfrigt sublima och förträffliga och stilens liflighet och skönhet oöfverträtflig. Vi tala här om originalet, ej om de mer eller mindre vanställande fabriksöfversällningarue, hvarvid vi, I förbigående, endast vilja anmärka, att sjelfva titeln på den svenska olversättningen ej ens är rigtigt svensk, emedan ale Juif errante, helt enkelt på svenska betyder detsamma som (erusalems Skomakares, en myth, som deremot hvar och en känner. ått han dessutom på teckningarne ester Gavarni framställes barsotad, är elt verbligen kolossalt misstag, som likväl troget esterapas af alla tanklosa tecknare, utan alt besinna det oeftergilliga vilkoret för sparet med de sju spikhufvudena. Också äro olverbusvyd knappt en enda af de hiuils utkomna teckningarne till ale Juif erranta tillsredsställande för ens de billigaste ansprak. Hvad nu den nämde Herodiska mythens begagnande i romanen beträffar, så kunna vi ej sranga, alt den sticker något bjert och störande af mot det öfriga så rent praktiska innehållet, oaktadt den temligen förklaras såsom en bild af den ständigt i elände stråfvande delen af menshligheten och äfven al den omedelbart ingripande Forsynen, det enda som tycks kunna verksamt motverka jesuilismen. Detta underbara, man skul e kunna säga vidskepliga, bredvid det eljest så rent rationella, är och förblir, i alla fall, högst heterogent, det kan ej förnekas. Det hade också säkert ej varit nödvändigt, aldrawinst för Sues snille, hvarom jemväl aden vandrande Juden å bär det mest talande vittue, ehuru vi ej kunna undgå att finna det ales Mysteres de Parisda, stå ölver densamma i sin helhet, ehuru vissa episoder och detaljer i ale Juisa, jemväl äro oöfvertwäffliga. Allt hvad som sinns i romanväg blir bredvid dessa begge andiga jätteverk småsaker. — Se der, i korthet, var asigt osver aden vandrande Judenrw, detta verldsarbete, så väl till sitt innehall, som sin kringenridnino och vi Bncba att dan ci malle vara — tta Wwr— 6 e—— .——