bästa stånd och längta efter vågorna, dina nät äro nya, och hvad den lilla trädgården beträffar, så felar den nu ingenting, icke en gång de bieka rosorna från Norden, hvilka du tycker så mycket om. — Jigia, Jigia! utropade jag, — är det du, milt barn? Jag öppnade ögonen och såg fram för mig en brunett, ung flicka, smärt om lifvet som en sylfid, uti den i Noli brukliga drägt. Hon tycktes räkna 17 år och var utomordentligt skön. Hennes ögon voro med uttyck af förvåning fästade på mig. — Ack, jag känner igen dig, — sade jag, — det är du min rädderska! — Detta, min herre, hade jag att förtälja er, — sade Anton efter ett kort uppehåll. — leke fattas mitt lif stormar, ej heller lugna och roliga dagar. Sedan trtenne år lefver jag nu med min sköna, intagande Jigia, som jag har gilt mig med, i denna enslighet. Kärlek framkallar genkärlek. Nu, icke sannt, förvånas ni icke, att höra mig tala nagra främmande språk och se några saker af värde i min ägo? Det är återstoden af min hasligt och lustigt forsvunna rikedom, som jag icke saknar. Här har jag återfunnit milt förra, fria lif, här har jag under arbete äter kommit till besinning och slagit alla dårskaper ur hägen. Hvadfatltas mig ännu? Jag har allt, min hustrus kärlek, hafvets faror och dess härlighet. Verldens sröjder blefvo nig en bitter kalk, nu tror jag blott på en stilla obemärkt lycka, långt från all verldens sä säånga. v Anton teg nu. Han stod upp, närmade sig leende Jigia och räckte henne handen, för att bedja henne om ursäkt för den långa berättelsen. nan svarade med naift behag: — IIerren der skall vara nöjd med dig, men du måste vara det ännu mer med hans tålamod att åhöra din historia. Hvad tycks, om vi nu vände tillbaka hem till Noli? Vi hissade segel. som snart fylldes af en frisk sydvest. Det dröjde icke långe förrän vi landad ; Jag tog afsked af min treflige, älskvärde lofvade att komma tillbaka. Slut. Den unga qvintoge och e i Noli. värd och