Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1845, sida 2

— — ——L — ä ? — —— — H —-———-.DDvv——?—ND A va vika för den andre i ädelmod, ech det motstånd han gjorde, var i sanning hbjeltelikt. Men min vilja segrade ända slutligen. — Nå — sade äntligen Parmesanern, — Efter ni så vill hafva det, så får det så blitva. Ni har ett ädelt hjerta. Hvad kunde jag icke göra för er? Sedan saken på lagenligt sätt blifvit ordnad, gingo vi vår väg, och, sdåsom man latteligen kan föreställa sig, lät jag ångtartyget i all skons 10 afgå till Marseille. — Det skulle fora mig allt för långt, om jag ville förtälja er alla mina vidare öden, mina kärleksaffärer, , mina dueller, mitt olörnuftiga slöseri, om jag ville sorlälja, huru jag spelade Dandy i Paris och forsökte alt fördunkla alla genom min lyx. Der i Paris erhöll jag en uppfostran för den fina verlden, der lärde jag vid min beroring med densamma fem eller sex främmande språk, konsten att rida, alt slås och frannör allt all göra ände på mina pengar. En dag, då jag en skön Junimorgon satt i min lilla salong, framför en helt och hället med blommor från min hemort betäckt balkong, lät man mig veta, att ett främmande fruntimmer önskade alt tala med mig. Hon blef intord. Jag väntade en blomsterhandlerska. Vid hennes inträde, såg jag icke engång på henne, utan sade: — Lägg cera blommor der så länge, sednare skall jag se pa dem. — Anton, — svarade en röst, som kom mig att darra, — Anton, jag kommer för alt lemna dig tillbaka din mors sillverkors; har du skapuläret, som jag gaf dig. . Jag for med handen öfver ögonen, jag trodde all det var en dröm, och ville förlänga den. — Anton, — gentog den rena silfversltåunnan, — har du då forgåätit ditt sädernesland? Nolis hafsvik är sig lik, solen förgyller ännu vara med jasminer betäckta klippor, ditt lilla hus vid stranden är prydt med en guirland af unga vinrankor, hvilka slingra sig upp ända till fönstren, dina begge båtar äro