Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1845, sida 1

— ee ärsda namn 70 svarar Gerhard: Nej, jag hvarken vill, eller kan det. Jag skulle ej kunna uppbära rangen af baron; jag hunde ej hedra namnet Lichton, men åt namnet Gerhard kan jag gilva ett godt rykte, ett kärt minne. Låt mig således vara, hvad jag i nägra och tjugo är varit: en ärlig handtverhare, en simpel medborgare, utan anspråk, men också i den ställning, alt ingen lordrär af mig mer, än jag kan uppsylla! Jag tror, att en hvar är lika årevärd på sin plats, blott han kän fylla den, och jag lyller min plats bättre som urmakare och mehanikus, än som baron och sideikommissarie. Jag afsäger mig min medfsodda rang; ty när jäg foddes, var jag ett barn som andra, utan rang och utan anspräk på annat, än härlek och deltagande. Sa står jag här ännu, utan andra anspråk än barnets, och för det lilla värde, jag kan hafva, har jag ej att tacka mina förfäder, utan Wis-Jon, som ligger deruppe vid Tennsta hyrka, och gubben Winter; som dragit försorg om min barndom. På baronens med rynkade ögonbryn gjorda anmärkning: obet kan dock ej selas, att du under dih ttlandska resa, då du såg en väldig borgruin på stränderna utmed Rhen, iänkte: det vore väl, om jag vore en man, som ägde så stolta minnen från sordomo — svarar Cerhard, med glänsande ögon: (Lej, nej, så tänkte jag aldrig. De der borgarne salla i ruiner; men nedansore, på floden och dess stränder, lesver industrien, rora sig åvgbatarne, gå qvarnarna och fabrikerna, och då jag säg dem, gladde det mig; att också jag var en arbetare, som hunde göra sådant der, som hunde deltaga i rörelsen och i win man gagna den tid, i hvilken jag letver: Ett ur, som gäll sönder, är ej mera något ur; men om det gar, upplyller det sin bestämmelse. o Major Lätzow bade rätt: adet gamla, stolta, Lichtonska blodet hade blott kommit i en borgares ådror. (Forlsåttes) AA3tti KR AN st rr