Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1845, sida 1

hvarandra störtat utför branten, liksom yrvakna barn. bå var det adeln, som räddade verlden. Henne tillkom det at hälla tillsammans, hvad konungarve af fruktan och folken af omätiligt begår ester sjelssväld hollo på att sönderslita, och hon uppsyllde denna sin pligt. Utan en adleisinstitution, utan dessa privilegier, som vår tid lörkäurar och hånar, hade konungamakten och lagens välde varit slut i Europa. Af den nya tiden kan man ej vänta annat, än spoti ochlhån, emedan den ej sormar fatta det omåtliga ansyar, som tillhör en institution, sådan somla. 4 Det oaktadt är det dock den, som bibehallit samhållsiden i sin ursprungliga renhet; som under nutidens bildstorweri vardat lemningarna af forntidens. stora minnen. Under medeltiden var det de förhatliga klostren, som inom sina murar vidmaktböllo kuhturens reliker och vårdade de gamles visdom; under vär tid är det adelsståndet, som inom sig förvarar urkunderna för den politiska kulturen, d. v. s. for konungamaktens ide. Här är ej fråga om individerna, huruvida de stå, eller falla. Om de krossas, gör det intet till saken, om det sker under packets beundran, eller packets hän; ty det är ideen, det är sanningen, som mäste qvarstå, om äfven en hel verld störtade sig ofver den och ville gripå den säsom ett låttsangadt rofv..... Se der i korthet den gamle aristokratens politiska trosbekännelse, spegelbilden af hans verldsäsigt, motivet för alla hans bandlingar! — Det gifves mången, som resonnerar lika så skest, som han, utan att just göra det för idcen, utan att ledas af några andra motiver, än den krassaste herrsklystnad och den smutsigaste egennytta. Helt andra åsigter byser den af tidens anda i dess ädlaste bemärkelse fattade baron Ludvig Lichton, den gamle aristokratens ende son. Han tror ej allenast icke alt adeln tillhör solket, utan han tror, au den vu, mera än nägonsin förr, tillbör detsamma. Ilan tror, att ingenting mera återslär, än att adeln sjelf Irivilligt erkänner så vara förhållandet. abet är detta erkännande, som man fordrar, som tiden begär, — och egentligen begär man då ingenting mera, än elt erkännaude de jure at ett förhållande, som redan länge de facto lörelunnits. bet är icke egentligen sråga om adelus lillintetgörelse, ty dess minnen, om den eger nagra, kan ingen beröfva densamma; sin åra, om den rätt upprätthallits, kan den ej berosvas. Tiden och dess vexlingar hafva ej kunnat utplåna namnet Montworeney ur Frauksikes, ej en Brahes, Bondes, eller Horns namn ur vår historia. Det sannt historiska qvarstär orubbadt, och det beror på adelsmännen sjellve om det skall ega hetydelse äfven för dem, eller om det endast skall blifva ansedt säsom ett minne från forntiden. Tiden begär saledes blott, att adeln skall erkänna sig vara en del af folket, sedan den srivilligt blandat sig med detsamma, sjelf täflar dermed, sjelt i sina handJingar och sätt att vara sorenat sig med delsamma. Vår tid innebär ingen revolution, blott en fredlig uppgörelse; historiens genius är sredsmäklare mellan de skilda klasserna, och hon varnar tillika, under det hon talar om fred. Revolutionernas tid, ätminstone inom fäderneslandet, är förbi, och måhända skal i sramtiden denna uppgörelse, detta fredsfördrag mellan hprivilegierna och allmän menniskorätt blifva början till en ny, en annan tid, full al krasler och stora händelser, d. v. 8. en harmonisk utveckling af allt det soda, som kulturen och humaniteten hafva med sig. Man säger väl, att det är en stor händelse, da ett maktigt och herrligt palmträd bryltes af stormen ; men det gilves en ännu större, den nemligen, dä det bär blommor och frukt. Det är just sådana förändringar, som tiden bär i sitt skote. Den har länge förberedt sig derpå, bar förberedt en fredlig sörändring, en körleksrik utveckling. Man kan saledes med trvachet tro på