Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1845, sida 1

Tio minuter efter utgången från Annunciadan, passerade duennan och hennes sköna söljeslogarinna tröskeln af ett vackert hus; beläget i ett af stadens rikaste dvarter. Riddaren påskyndade sina steg, men porten, häftigt tillslagen af duennan, stängdes hastigt for honom: — Åt sanders med den gamla! — utropade riddaren, stampande med sin klack mot stenarne. Men fortsättningen at hans oration dog emellan tänderna, då, upplyftande ögonen, han mellan listerna af en jalousie, såg en hvit hand, hållanda en jasminqvist. Riddaren lemnade porten och nalkades fönstret, den välluktande qvisten föll och handen försvann. Vår unga man var antsör mycket Spanjor för att icke veta, att i blomsterspråket, som hans föffäder lärt af Morerna, jasminens doftande blommor bjuda att hoppas. Han förde blomman till sina läppat och aflägsnade sig. Aldrig hade bans gång varit stoltare, aldrig hade så mycken etd left i hans blick. Gerna hade han sästat den lyckliggörande qvisten på sin hatt, och om den ryktbare XIimenes de Cimeros hade erbjudit honom stormästarskapet af Calatrava för denna gröna Gvist med snöstjernorna, skulle han säkert halva föraklat stor mästare-värdigheten och förafskedat den vördnadsvärda erkebiskopen. Vid slutet af galan hämmade riddaren först sin gång och stannade sedan. Ett Ögonblick tycktes han besinna sig, med blicken vänd mot den lyckliga jalousien; sedan, som om han fattat ett hastigt beslut, återvände han samma väg och rigtade sin gång, med lätta steg, mot huset, hvars port, för en fjerdedels timma sedan, så hastigt hade blifvit stängd för hans näsa. Riddaren ordnade sin gråa halt, gaf sin mantel ett smakfullt fall, stack jasminqvisten under sin vest, fattade den tunga hammaren och klappade kraftfullt på porten. Duennan öppnade.