Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1845, sida 1

tid; alt rigtigt begrunda meningen af hans sista ord. — Tänk er väl for, mill kära barn; — fortfor han, — hvad ni skall taga er till; sedan lyckan visat sig er så bevägen. Vill ni icke t. ex. gilla er med en ilskvärd flicka? blisva en utmärkt man, tjena staten? Na, hvad vill ni taga er till? — Jag min herre, hvad jag vill taga mig till? — Ja, milt barn, ja. i Jag fattade min pipa, som jag alldrig lemnade, slog eld, och tog W att röka. — Del är mycket bra, — sade han med en sötsur min; — det är ett skämt; som bevisar, all ni har ett muntert, ofördersvadt sinne. Desto bättre desto bättre! Men för alt tala allvarsamt igen, ty ser ni, jag menar ärligt med er och jag Märker, att ni tillochmed önskar .... — Ah, ni har gissat... — Nå, mitt barn; behöfs det väl för en verldsman, som mig, så lång tid till att genomskåda en så enkel natur som er? Ja; er innerliga önskan är, alt gifta er med en lutagande flicka, som kanhända redan hyser en lika böjelse far er. Detta fordrade en fiten tillrättavisning; jag började att finna den vänning, nolarien atfvit samtalet, väl oförskämd. Jag samlade en stor mangd rok i munnen, blåste sedan hela molnet på en gång i ansigtet på honom, i det jag bad tuseude ganger oin ursäkt. Han var nära all qvälfvas och falla i vanmakt. — O min Gud! — utropade han, sedan han åter kommit till besinning, — ni höll på att taga litvet af mig! Hvad för tobak rökar ni? Och hvarför rokar ni? Hvartill tjenar del? Min Unge Vän, om ui vill gilta er, så måste ni lägga bort denna otäcka vana. — Jag ser, — sade jag, — all ni aldrig har varit på sjön. a . — Aldrig! jag är lika så rädd för vatten som för rök. Dock låt oss tala allvarsamt igen. Ni sade ju nyss, mitt barn, all ert bjerta icke mera var fritt? Jag hade god lust, alt ater blåsa honom ett moln af rok I ansigtet, för au tukla honom för denna nya